Franska mustascher fungerade inte medan skäggiga damer gick betydligt bättre. Minst sagt. Medan den första kom sist vann Österrikes omdiskuterade Conchita Wurst säkert. Sammanlagt blev det 13 tolvor från sammanlagt 37 röstade länder.
Med en artist och en låt som deklarerar allas lika värde var segern en tydlig markering till de mörka hörn av Europa där det är långt ifrån en självklarhet i vardagen. Det förändrar inte över en natt de som bestämmer och sitter på makt de inte förtjänar, men de ger garanterat de som inte kan eller vågar vara det de är förnyad kraft.
Att det sedan musikaliskt var en vacker seger av ett elegant ballad med en röst över allt annat gör inget. Vi fick en vinnare att minnas.
Att Sverige kom trea var klart godkänt. Sanna Nielsen kramade ur vad hon kunde ur Undo, bättre kunde det inte bli.
Det mest glädjande var Europas goda smak att rösta fram Nederländerna och The Common Linnets tillbakalutade country tilll en slutlig andraplats. Vågade inte tro att det som musikaliskt bäst hör hemma på en bar två tvärgator bort i amerikanska södern, faktiskt skulle fungera i Eurovision. Men numret var snyggt, stämsången och framförandet lätt självlysande.
Kanske kommer vi inte att minnas det så länge men det går ändå att konstatera: Danmark levererade. Produktionen var det bästa vi sett en Eurovision-kväll. Scen en visuell dröm i sig. Till och med akterna emellan byggde på begåvad fyndighet istället för nationellt reklamtrams. Därtill alla länders artister på scen i ett eget nummer.
OS-invigningsklass, Danmark.