När marknadsföring krockar med scenkonst

Jag var på premiären av "Flickan med svavelstickorna" i lördags. Det var en märklig upplevelse.

Uppsala stadsteater

Uppsala stadsteater

Foto: Staffan Claesson/Arkiv

Krönika2022-12-14 08:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Benke Rydman är utan tvekan en skicklig koreograf och regissör. Jag har sett flera av hans uppsättningar och är därför bekant med hans grepp att omvandla klassiker till samhällskommenterande streetdance. Hans "Snövit" från 2019 gav till exempel en känga åt vårt sociala mediebeteende.

"Flickan med svavelstickorna" har fått minst sagt blandade recensioner, men för mig var den vad jag hade väntat (fast med för lite dans). Vissa scener var otroligt fina, som mannen på ett boende vars skapande ständigt avbryts av vårdpersonal eller det dansade samspelet mellan en demenssjuk och hennes partner. 

Men att kliva in i en salong fylld av förväntansfulla barn med prasslande godispåsar fick mig att känna mig malplacerad. Var hade jag landat? Att sedan se föreställningen med otåliga sjuåringar i bänkraderna förtog lite av min upplevelse. Föreställningen måste varit obegriplig för dem. Och när en dansande hare och jättebebis äntrade scenen kändes det som ett nummer inslängt för just barnen.

Jag gissar att detta handlar om en krock mellan scenkonst och marknadsföring, där det sistnämnda velat omfamna en större målgrupp än vad som egentligen passar uppsättningen. 

Nu ändras alltså åldersrekommendationen från 7 till 15 år och det är helt rätt. Det kommer göra att alla i salongen kan ta till sig ”Flickan med svavelstickorna” som den samtidsbelysande föreställning det är. Med Benke Rydmans förmåga att koreografera känslor – men utan pratande barn, prasslande godispåsar och spring i gångarna.