Torsdagen den 26 november 1942 skickas ett telegram från Gestapohögkvarteret på Victoria terrasse i Oslo:
"I dag på eftermiddagen klockan 14:55 lämnade Donau med 532 fångar Oslo hamn [...] Grossman har satts in som transportledare. Han kommer att medföra namnlista över judarna."
Det är den första transporten som lämnar Norge på väg mot Auschwitz.
Lagom till Förintelsens minnesdag den 27 januari kommer den norska journalisten Marte Michelets bok "Det största brottet" (Albert Bonniers förlag, översättning Jan Stolpe) ut på svenska. På fängslande och träffsäker prosa väver Michelet ihop historier om offer och förövare i den norska Förintelsen.
Vi får möta Benzel och Sara Braude som utvandrat från pogromernas Litauen i det tidiga 1900-talet och slagit sig ner i Oslo. I arbetarstadsdelen Grünerløkka skapar de ett liv för sina barn Helene, Isak, Harry – och Charles – stjärnboxaren som var den som först ledde Michelet till familjens öde. Genom intervjuer med ättlingar och efterforskningar i arkiv bygger författaren bilden av en typisk norsk-judisk familj, och söker genom dem teckna en bild av de tydligaste komponenterna i det som drabbade norska judar under kriget: Flykt, internering och deportation.
Här finns också "Norges värsta nazist” Stian Bech jr. liksom SS-officeren Wilhelm Wagner, han som får i uppdrag att kartlägga landets alla judar.
Michelet lyfter skickligt fram det särpräglade i det norska fallet: Ett land med en mycket liten judisk befolkning och med en lokal antisemitism som absolut existerade på samma sätt som i alla europeiska länder, men som innebar ett annat utgångsläge än i till exempel Österrike – där våldsvågen vällde fram i "samma ögonblick som Wehrmacht gick i landet".
Ändå blev andelen mördade judar bland den högsta i Västeuropa, trots att de norska förutsättningarna var så annorlunda. I det tätbefolkade och omringade Benelux, till exempel, fanns som bekant "ingenstans att fly" – i stark kontrast mot ett Norge med "fjäll och djupa skogar" och det neutrala Sverige som grannland. Detta leder Michelet till den självklara slutsatsen: "Långt fler norska judar hade kunnat räddas."
Även motståndet gestaltas, givetvis – det smugglas och strejkas och obstrueras. Ändå vållade boken debatt då den kom ut i Norge 2014. Var blev det av alla historier om goda norrmän? En historiker ska rentav ha föreslagit att en "hjälpare" borde ha placerats bland bokens huvudpersoner. Men detta tolkas av Michelet blott som ett försvar för den etablerade norska historieskrivningen, där judarnas öde gjorts till en nedtonad bisak bredvid huvudlinjens modiga motståndsmän.
För en svensk läsare kommer Marte Michelets bok naturligtvis särskilt nära. Boken påminner indirekt om det här landets faktiska agerande under andra världskriget och vad det, med all säkerhet, hade inneburit för Sveriges judiska befolkning om också vi hade ockuperats. Vem hade gömt undan sina grannar, och vem hade erbjudit förföljarna sina tjänster?
"Det största brottet" är en välfunnen titel som påminner om faran i att relativisera Förintelsen genom att använda den som jämförelsepunkt för annat. Ändå är det omöjligt att läsa den här boken utan att känna samtidens tendenser tränga sig på.
"Om de så säger att vi ska dra ut guldplomberna på flyktingar så gör jag det", säger en dansk polis på nyåret 2016 (Dagens Nyheter 1/1).
I veckan såg jag författaren och journalisten Nina Björk ta emot årets Axel Liffner-stipendium av Aftonbladets kulturredaktion. Sammanhanget var festligt, men pristagaren dämpad, oroad över en samhällsutveckling där det mänskliga värdet nu villkoras – öppet och skamlöst.
Man brukar ju fråga sig hur det kunde hända, förklarade hon. Hur det värsta kunde hända. Och tillade något hon kommit att känna:
”Jaha, det var såhär det gick till.”