Vart är vi på väg? På spåret leds sedan 2009 av Fredrik Lindström och Kristian Luuk
... Men varför sitter jag då här, med ett glas rödpang i ena handen och fjärrkontrollen i den andra?
Jag har tekniskt sett alltid tittat på På Spåret. Men det har alltid varit en påminnelse om att vilken patetiskt ensam ungdom jag är som spenderar fredagskvällar hemma med föräldrarna framför tv:n. Men så en dag stämde inte det längre. Huruvida jag är fortsatt patetisk kan jag inte svara på, det är mycket möjligt. Men ensam är jag inte och tonåring är jag inte heller. Så när gick På Spåret-tittandet från skämskuddevarning till social snuttefilt – något som behöver konsumeras för att kunna diskuteras i fikarum och på kroghäng?
När På Spårets första avsnitt sändes den femte september år 1987 tvivlar jag på att landets alla tjugonågonting massvandrade till tv-apparaterna. Men år 2022 vet jag inte om jag ens skulle våga träffa vänner och bekanta under vintermånaderna utan att vara uppdaterad med de senaste resorna som årets lag farit på. Hur gick På Spåret från gammalmedieessens till den upplyste ynglingens veckohöjdpunkt? När övergick tv-vurmen från att handla om Paradise Hotel-doftande realityprogram till att omfatta frågesportsprogram med starka undertoner av den allmänbildades överlägsenhet? Ett underhållningsprogrammens paradigmskifte har skett och min fråga är: Vart är vi på väg?
Pandemin har säkert spelat in. Unga vuxna hade plötsligt inget annat att göra om fredagskvällarna när restriktioner stoppade nattklubbar och fester. Men sen finns alla streamingtjänster, och därmed en uppsjö av annat som skulle kunnat locka tittarna istället. Trots detta är det ett frågesportprogram från public service som alla rattar in.
Det vurmas plötsligt kring allmänbildning, intellektualism. Varför? Kanske har de scener med relationsdramatik, otrohet och fylla som vi matats med blivit ointressanta och skapat mättnad. Så snarare än att ge oss det adrenalinpåslag vi tidigare fick av att se sjuka grejer i reality-tv får vi nu kickar av att gissa rätt destination i På Spåret innan förstaklass och dressinen.
Oavsett varför populariteten ökat är jag är tacksam att slippa smussla med min veckovisa hängivenhet till programmet. På fredag är det dags igen och jag ser fram emot att ha min populärkulturella och något akademikerdoftande snuttefilt tillbaka. Nu kör vi! (Fel program men ni fattar grejen.