Mer o-oväntat är att särskrivning intog delad topp på listan över blodtryckshöjande språklig aktivitet. Min hobbyanalys gör gällande att det beror på att det inte krävs särskilt djupa grammatiska kunskaper för att upptäcka en särskrivning. Det genererar många prospects till de mer dedikerade språkpoliserna. Dessa ses oftast cirkulera i olika tätortsgrupper på Facebook, i färd med att håna LHS-gängets särskrivna rants om utlandsregistrerade skåpbilar och kommunens undermåliga grusupptagningschema. Jag vill vara transparent här. Det är lockande att språkpolisa. Glashusets väggar reser sig höga kring mig medan jag skriver.
Någonting som förvånade mig mer än särskrivningsilskan, var att det könsneutrala pronomenet hen alltjämt triggar massorna och kniper en delad förstaplacering. Som att det fortfarande är 2012. Orka! I Språktidningen förklaras det fortsatt negativa mottagandet av ordet hen med att det tar tid för språkförändringar att få vingar och accepteras; att de sprids från den bildade staden, ut på den obildade landsbygden. Det låter som en nidbild. Men jag citerar: ”Det är betydligt fler som har grundskola eller gymnasium som högsta utbildning och som bor på landsbygden som stör sig på ordet.” Vem är jag att säga emot? Särskilt inte när det stödjer min världsbild så behagligt.
Vid ytterligare fördjupning i hen-motståndargruppen finner vi dessutom att 50 procent av undersökningens sverigedemokratiska väljare svarade att ordet hen är den främsta källan till språklig irritation. Jag upprepar: Främsta källan till språklig irritation. (När det finns folk som säger ejenklien!!!) I jämförelse går topplocket bara på fem–sju procent av de som sympatiserar med Vänstern, Miljöpartiet, Liberalerna eller Centern, när de exponeras för det mörka, mörka ordet hen.
Politiska sympatier går att koppla till fler språkliga uttryck. Och Språktidningens fynd bekräftar mina fördomar (alternativt rimliga bedömningar utifrån förvärvad kunskap och levda erfarenheter). Inte en enda av de tillfrågade SD-sympatisörerna tyckte att indian, eskimå, zigenare eller lapp (som språkvården i dag stämplar som nedsättande) är besvärande att använda. Nej nu! Det hade man väl aldrig kunnat ana?! Jo, det hade man ju faktiskt verkligen kunnat.
Ungefär i tiden för när hen-debatten fortfarande var medialt på tapeten (jag var snabbt på tå får man lov att säga, med tanke på att jag är lantis) så skrev jag en dikt på ämnet. Helt utan novusundersökning i ryggen. Det vill jag vara tydlig med. Men den är fortfarande underhållande. Det är den allt!
Sverigevänner
Det är samma män
som hatar vargar
som hatar kvinnor generellt och feminister specifikt
som hatar tiggare
som hatar vegetariska måndagar på skolmatsedlar
som hatar bögar
som hatar ensamkommande flyktingbarn på rymmen
som hatar hen
som är beredda att
DÖ FÖR SIN OBESTRIDLIGA RÄTT
Att slippa säga
cho….boll
Det måste vi faktiskt kunna respektera.
Föredrar du ett mer nyanserat resonemang utifrån undersökningsresultatet så hänvisar jag dig till årets nummer 4 av Språktidningen.
Ida Eklöf är född, uppvuxen och boende i Gimo, författare till boken "Moder Justitia" (Rabén & Sjögren 2018), och driver även Instagramkontot moder_justitia_txt.