När Australien bad om ursäkt andades alla ut

Varje land har sin historia att leva med, och att göra upp med. I torsdags kunde vi läsa nyheten att det i Gustavianums samlingar finns kvarlevor från 29 samer och att Uppsala universitet nu vill lämna tillbaka ett av skeletten.

Krönika2021-11-12 06:02
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

De senaste åren har kultur som lyfter samiskt liv och historia varit mer synlig än tidigare. Och det är ofta just den svenska statens negativa påverkan på samerna och deras kultur som skildrats. Bland de starkaste skildringarna syns "Herrarna satte oss hit" av Elin Anna Labba, "Aednan" av Linnea Axelsson samt filmen "Sameblod" av Amanda Kernell. Och nu under hösten har vi fått "Stöld" av Ann-Helén Laestadius och "När vi var samer" av Mats Jonsson. 

Det är tydligt att det finns stora behov av att berätta och bearbeta. Brott mot ursprungsbefolkningar utförda i nationers namn av tidigare generationer har hanterats väldigt olika i olika länder. I USA har man långt ifrån gjort upp med sin slaverihistoria eller morden på ursprungsamerikaner. Tyskland har däremot gjort mycket för att uppmärksamma och hålla historien om nazismen i medvetande. 

För tio år sedan bodde jag med min familj i Sydney ett år. Med tre barn i olika årskurser fick vi snabbt inblick i australiska traditioner och högtider. I slutet av maj uppmärksammas varje år ”Reconciliation week” (ungefär försoningsveckan), en vecka då man erkänner att Australien först och främst tillhört ursprungsbefolkningen aboriginerna. Veckan är ett resultat av att Australiens premiärminister Kevin Rudd våren 2008 bad offentligt om ursäkt för tidigare generationers handlingar. En händelse som gavs stor uppmärksamhet.

På våra barns skola höll eleverna en fin manifestation i närvaro av representanter för det aboriginska samhället. Elever, lärare och föräldrar sjöng nationalsången på olika aboriginska språk, vi fick lära oss om ”de stulna generationerna” och ta del av aboriginsk kultur. 

Ett annat intressant resultat av ”det stora förlåtet” som det ibland kallas är vanan att erkänna det land som Sydney och andra städer är byggda på. Varje större möte på arbetsplatser och skolor inleds med att man erkänner att marken som detta hus står på, både är, var och alltid kommer att vara ”aboriginal land”, och så nämner man vilken stam som har den ursprungliga rätten till marken. En fantastiskt fin gest, som säkert uppnår sitt syfte: att erkänna de brott som begåtts mot ursprungsbefolkningen samt att ena Australien.

Det samiska folket har hittills inte fått en lika tydlig ursäkt från den svenska staten som den aboriginerna fick. 1998 bad Sveriges dåvarande jordbruksminister Annika Åhnberg samerna om ursäkt för hur de hade blivit behandlade av staten historiskt. Ursäkten hade dock inget tydligt stöd i varken regering eller riksdag och den kom inte tillsammans med några åtaganden eller förändringar i dagligt liv, något som är viktigt för att det inte bara ska bli tomma ord. 

Ett förlåt för tidigare generationers brott kan visa vägen framåt, men hur man handskas med de såriga delarna av sitt arv skiljer sig åt. Efter min starka upplevelse av den australiska försoningsveckan frågade jag en mamma med aboriginskt ursprung om det stora förlåtet hade betytt något för hennes familj eller om det kändes tomt. Hennes svar var tydligt: ”Historien bär vi ju med oss i min familj, men ja, det var som en enda stor kollektiv suck av lättnad. Något som sedan gjorde att vi kunde gå vidare, som ett land.”