Metoo-rörelsen drog som en storm över västvärlden, och inte minst Sverige. Den var oerhört viktig i det att den satte ljuset på mäktiga personer som trakasserade eller begick övergrepp – och som fick hållas, medan omgivningen tittade bort.
Mitt flöde i sociala medier formligen kokade av känslor; eufori, revolutionsyra och raseri. Förhoppningsvis kommer metoo-kampanjen att bidra till en förändrad syn på svinigt beteende på arbetsplatser och i hemmen. I så fall är den epokgörande.
Men som alltid när alla springer åt samma håll på ett affekterat sätt i grupp finns det också faror.
Metoo visade hur rättssäkerheten lätt sätts ur spel när stora krafter snurrar igång på sociala medier, och även understöds av etablerad media.
I den svenska debatten höjdes under hösten ett litet antal röster som var kritiska till just detta. Aftonbladets Åsa Linderborg, skribenten Lisa Bjurwald och advokatsamfundets Anne Ramberg skrev om tendensen till lynchmobb på sociala medier: hur personer hängdes ut i grupper med tusentals medlemmar, anklagade för sådant som varken hade granskats av journalister eller prövats i domstol. En svensk manlig regissör som inte dömts för något sexualbrott kände sig tvingad att gå ut med en dementerande artikel där han berättade om de förödande konsekvenser uthängningen fått för honom och hans familj.
Vi hamnade i ett läge där varje anonymt vittnesmål betraktades som nästintill heligt, omöjligt att ifrågasätta. Att människor faktiskt i vissa fall kan hitta på, minnas fel eller glida på sanningen av en mängd olika orsaker var en möjlighet som helt bortträngdes. De som inte gick med i revolutionsyran kunde bli hårt åtgångna.
Jag häpnade exempelvis över hur hätskt UNT:s kulturskribent Merete Mazzarella angreps av flera personer i en kommentarstråd på Facebook, sedan hennes krönika om metoo i UNT (27/10) hade delats av en känd kulturpersonlighet. Mazzarella reflekterade i texten mest över var gränsen för kränkthet går, samt uttryckte en reservation mot någon aspekt av metoo-kampanjen. Som polemik betraktad måste hennes krönika betraktas som mild, gränsande till marginell. Men den räckte för att hon skulle bli mosad i den där kulturtråden.
I Kanada har feministiska författaren Margaret Atwood på motsvarande sätt kritiserats av feminister för att hon valt att stå upp för en universitetsanställd författare som anklagats för att ha begått övergrepp mot en student, men blivit frikänd. Atwood anses inte vara tillräckligt lojal med det kvinnliga offret.
Det är detta vi behöver vara vaksamma på i dag. Tendensen i debattklimatet att vilja krossa dem som tycker också modest annorlunda, eller som står upp för principer som rättssäkerhet och yttrandefrihet. Liksom den därav följande fegheten – rädslan hos folk att förknippas med ”fel” person, som om åsikter eller handlingar kunde smitta.
Häromdagen hamnade gamla anklagelser mot amerikanska regissören Woody Allen i mediernas fokus. Hans adoptivdotter hävdar att han begått övergrepp mot henne. Anklagelserna har utretts av myndigheter utan att ha kunnat bevisas. Ord står mot ord.
Nu tar den ena skådespelaren efter den andra som jobbat med Woody Allen avstånd från honom, med en sällan skådad iver. Anklagelserna har dock varit väl kända sedan 1990-talet och har inte tidigare hindrat samma skådespelare att tacka ja till att få jobba med den legendariska regissören.
Förutom nu då, när Allen är 82 och rimligtvis inte har så många filmer kvar att göra. Själva har skådespelarna förhoppningsvis många gyllene år framför sig i karriären. Då gäller det att känna av vart vindarna blåser.
nina.solomin@unt.se