Bara vovven längst bak i bilen hör när husse med stel käke och glasartad blick väser från förarsätet:
– Spelar ni "Sultans of swing" eller "Losing my religion" innan det slår över till grönt så tar jag inte ansvar för följderna.
Men det blir tack och lov en annan låt, vi kan kalla den "Let's dance". Sedan annonserar radioprataren glatt, att efter reklamen väntar minsann två gamla godingar med Suzanne Vega och Pointer Sisters.
Hm, låt mig gissa. På A svarar jag "(My name is) Luka" och på B "I'm so excited".
Det är så kanalerna som spelar musik från 70-, 80- och 90-talets mittfåra opererar. Affärsidén att dygnet runt vräka ut uttjatade hits i allmänhet och i rusningstid i synnerhet tycks outslitlig. Det främjar knappast trafiksäkerheten.
Eller mångfalden för den delen. Fatta hur mycket bra musik som aldrig spelas! Jag kan räkna upp 100 låtar med Bowie som är bättre än "Let's dance".
Hörde jag rådet byt kanal eller stäng av? Jo, tanken har slagit mig och jag har prövat – med blandat resultat.
Public service är en bra idé, men P3 är jag för gammal för. Kombinationen övertända programledare, hysteriska gapflabb och otäckt nutida musik funkar inte. P4 duger ibland, men alla dessa trafikmeddelanden med en jingel som kan väcka döda – tack men nej tack.
Vad återstår? Jo, P2 och "Klassisk morgon". Här går det att bunkra lågmäld energi, åtminstone för dem av oss som inte måste ha dunkadunka i tanken för att kunna prestera när arbetsdagen nalkas. Funkar inte det heller – stäng av.