Vem är Ulf Lundell?
En surgubbe som inte gillar utsikten från sin skånegård mot den 18 meter höga himlatrappan och de andra arkitektoniska konstverken på Kivik Art Center.
En 70-talsnostalgiker med minst en fot kvar i Jack-eran.
En multibegåvad man som skriver poesi och romaner, gör musik och målar.
Mikael Persbrandts svärfar. Sanna Lundells pappa.
En rockstjärna som får medelålders kvinnor att tänka på sex.
En rockstjärna som får medelålders män att tänka på sex.
En 64-årig morfar som ger järnet och turnerar hela sommaren och hösten.
Sveriges mest lyckade Bob-Dylan-Bruce-Springsteen-wannabe.
Så var det sagt.
För ett par år sedan sålde jag en diktsamling av Ulf Lundell på nätet. Jag fick den av Lundell själv, när han kom upp till redaktionen på en av Åhlén&Åkerlunds tidningar i början av 70-talet och försökte kränga lite poesi. Jag var just då redaktör för en sida där läsare kunde få dikter publicerade. Men Lundells texter var många A4-sidor långa och helt omöjliga att publicera på Läsarnas sida. Han blev inte sur för det, utan gav mig ett exemplar av sin kopierade och med häftklammer hopsatta diktsvit Modus vivendi, molngrabb.
Jag tyckte inte att den var bra. För mycket flöde, för många versaler och utropstecken, för mycket av allt. Så den samlade damm liggande bortglömd i årtionden ovanpå en av mina bokhyllor. Tills en Lundellsamlare ville ha den.
Något år efter mitt möte med den ännu okände Ulf Lundell kom debut-LP:n Vargmåne och året efter, 1976, kom romanen Jack (sedermera filmad), som kraftfullt placerade Lundell på den svenska kulturparnassen.
Sedan har det rullat på för Ulf Gerhard Lundell. Som rockartist har han en stor och trogen publik, som sjunger med i hits som Snön faller och (Oh lala) jag vill ha dig.
Läsare av skandalpress vet mer än jag vad som har skrivits om hans relationer, alkoholproblem och förehavanden utanför kulturparnassen.
Jag (tant) tittar och lyssnar på den skäggige gubben och minns den söta grabben med manligt kluven haka, som på 1970-talet skrev och sjöng sig in i mitt hjärta med den lysande romanen Jack och bluesrockballaden om min hemstad Norrköping: ”Du kanske säger Norrköping det är en jävla stad/ Då har du aldrig gått på stadens södra promenad…”.
Dagens Uffe? Tja, det är väl med honom som med oss andra som också är 60+: vi är erfarna, något ärrade och en smula slitna, men vi har en jäkla massa kraft när det vill sig!
Som Lundell sannolikt visar när han rockar loss i Omaha i Botaniska trädgården i Uppsala i kväll.