En gång i rollen som redaktör satte jag rubriken "Skelett hittat i författaren Maria Küchens trädgård" på en bokrecension. Egentligen var det en så kallad puffrubrik, den där lite längre rubriken som man ser på vår hemsida och som, när man klickar på den, leder till själva artikeln. Den egentliga rubriken var "Maria Küchen är en klok men slarvig arkeolog". Boken handlade om ett arkeologiskt fynd utanför hennes hus.
Senare fick jag veta att Maria Küchen i sociala medier reagerat på att puffrubriken var felaktig. "Jag har ingen trädgård", skrev hon. Jag känner inget behov av att försvara den lite vågade rubriksättningen, men med trädgård menade jag platsen utanför ett hus i vidare bemärkelse, inte en privat villaträdgård.
Men det var inte bara rubriken som Maria Küchen var missnöjd med. Hon var också missnöjd med själva recensionen som var ganska kritisk. Küchen menade att vår kritiker tyckte helt fel. Hon kallade honom "landsortskritiker" och satte mellan raderna ett likhetstecken mellan det och fullständigt okunnig.
Maria Küchen är inte ensam om att försöka curla mottagandet av sina böcker. Den som följer svenska författare i sociala medier vet att många gärna kommenterar och lyfter fram recensioner av sina böcker. Bra recensioner tackas det för och dåliga bemöts med kritik. "Helt fel läsning!" "Han har missförstått!" "Hon förstår ingenting!" "Hen har inte gjort sitt jobb!" "Så menar jag inte alls!" "Jag menar så här!"
Att en författare, missnöjd med en kritikers bedömning, försvarar sig i en tidning hör däremot till ovanligheterna. Nyligen gick dock Sara Meidell ut och bemötte kritik som Mikaela Blomqvist riktat mot hennes debutbok. "Ett reklamblad för anorexi", kallade Blomqvist den av kritikerna överlag uppskattade boken "Ut ur min kropp". Att Meidell svarade och kallade Blomqvists läsning "märklig" fann jag dumt och överilat. När Meidell kort därpå skrev ett långt försvarstal i Aftonbladet sjönk hon som en sten i mina ögon.
Att litteratur fortfarande debatteras på svenska kultursidor är förstås glädjande. Särskilt i en tid då kulturdebatten helst vill handla om hur influeraren Margaux Dietz nyligen hånade en man som låg utslagen i hennes trapphus. Men när författare tillåts curla sina böcker på debattplats har man gått över gränsen.
Att ens bok blir kritiserad, ifrågasatt och missförstådd kan göra ont. Men det är något man som författare får räkna med – också när man skriver självbiografiskt om såriga saker som sjukdomar. Bland höstens debutböcker är många öppet självbiografiska. Sara Meidells bok om hennes ätstörning är inget undantag.
Inte sagt att författare ska vara mytiska figurer som inte ger intervjuer eller ger sig in i en och annan debatt, men jag betackar mig all form av curlande när det gäller hur deras böcker ska läsas och mottas. Att bli missförstådd kan göra ont, men jag råder alla författare att tiga och slicka sin sår hemma i skrivarlyan.
Jag kommer att tänka på den över 30 år gamla Ann Jäderlund-debatten. Skrev Jäderlund poesi som ingen förstod, eller var det bara puckade män som inte fattade? Alla i dåtidens Litteratursverige hade något att säga om saken. Alla utom Jäderlund själv. Hon teg genom hela debatten. Svenska författare borde ha hennes värdiga tystnad som ledstjärna. Jäderlund är i dag en av sin generations mest omhuldade poeter.