Mina manliga kolleger var ovårdade och fulla

Omikron drar fram över Europa och om man som jag hör till “våra gamla och sköra” är det säkert bäst att ta betäckning, trots tre sprutor. Samtidigt kan jag blicka tillbaka på den betydligt ljusare hösten.

Krönika2022-01-02 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Först var det den surrealistiska bokmässan i Göteborg med salar som ekade av tomhet och ett seminarium där de medverkande var fler än de som satt och lyssnade. Månaden därpå var det betydligt livligare bokmässor i Åbo och Helsingfors med ungefär hälften så många deltagare som vanliga år, och en upprymdhet som kom sig av att det för många var första gången på ett och ett halvt år som vi såg många människor omkring oss. 

Jag tänkte på hur professionella finländska författare har blivit. Förr – på sexti- och sjuttitalen – var det vanligt att manliga kolleger var ovårdade, fulla, provokativa och framförallt fullständigt oförberedda, medan kvinnorna mumlade blygt och ohörbart. Nu framstår också debutanter som eleganta estradörer. Men hur ofta – fick jag för mig att undra – händer det att den publik som minns hur det var förr saknar den kittlande känslan av att vad som helst kan hända?

Sedan var det dags att hålla ett föredrag för Odontologiska Samfundet – inte om tänder, utan om hur man bäst kan berätta om sitt liv. Som tack fick jag samfundets historik som heter – ja, kanske ni redan kunnat gissa, den heter faktiskt “Tidens tand”. 

Om tandvårdens allra tidigaste historia har jag nu lärt mig följande: 

3000 f.Kr. fanns tuggstickor som användes för att ren(s)a tänderna

1000 f.Kr. började antikens grekiska boxare använda tandskydd

700 f.Kr. tillverkade etruskerna de första löständerna och romarna uppfinner den första tandborsten.

100 f.Kr. uppfann läkaren Archigenes i Rom den första (repdrivna) borren.

Några dagar senare satt jag behagligt försjunken i en bok på ett kafé i centrala Helsingfors när en helt främmande dam kom fram och sa: “Merete Mazzarella, det är bra att du är här för jag har en fråga till dig. Hur skriver man en bok?” Sedan slog hon sig obesvärat ner mitt emot mig och såg uppfordrande på mig. “Vad är det en bok du vill skriva då?” undrade jag. “Ja, jag har haft ett så intressant liv så jag tänkte att ...“ Så började hon berätta om sitt liv. 

Det var tur att jag så nyligen besökt tandläkarna för nu hade jag några tips på tungan. För det första: att det helt enkelt gäller att börja skriva, att inte tro att man först ska hela texten färdig i huvudet för tänkandet sker i själva skrivandet, skrivandet är en upptäcktsfärd. Och för det andra: att man inte behöver grubbla på var man ska börja för man kan börja var som helst. 

Sedan följde jag med min man på en föreläsningsresa till Trondheim där jag träffade en medeltidsarkeolog som berättade att han nyligen varit med om en utgrävning vid den gamla ärkebiskopsgården. När de skikt för skikt hade grävt sig ner till 1000-talet hittade de tydliga fotavtryck: de kunde se precis hur ett litet barn sprungit där. Fotavtrycken dokumenterades omsorgsfullt i bild och ord, sedan måste teamet gräva vidare och de små fotavtrycken plånades dessvärre ut. Men de hade inte grävt länge förrän de gjorde ett nytt fynd: en liten sko, omsorgsfullt lappad. Arkeologen var tydligt berörd och berörd blev också jag. 

Jag tänker fortfarande på detta lekande barn från för tusen år sen – och på vad mamman kan ha sagt när det kom hem. Och jag är tacksam för de här upplevelserna som – trodde vi – redan hörde till “tiden efter pandemin”.