Alla vet vi vad som kan hända med en turistort som är känd för småskalighet, trivsamhet och hjärtligt välkomnande invånare. Det kan komma för många turister och då försvinner inte bara småskaligheten utan också trivsamheten och framförallt invånarnas hjärtliga välkomnande. Under pandemin har de flesta nordbor firat semester i eget land och nu är det på flera håll de som har hunnit väcka irritation, detta trots att de delar kultur och språk med invånarna och trots att de kommer med den goda avsikten att stöda hemlandets turistnäring. Om detta rapporterade nyligenWeekendavisens skribent Louise Fogh Hansen.
Turisterna själva har för all del också kunnat bli besvikna. Fogh Hansen har intervjuat den turismforskaren Maria Månsson som konstaterar att mindre turistmål som stränder, naturparker och landsbyar i fjol blev översvämmade av besökare - besökare som ironiskt nog sökt sig dit för att undvika smitta genom att lägga avstånd till sina medmänniskor. Polisen rapporterade om personer som slogs om de allt för få parkeringsplatserna och det blev problem med tömning av sopor och hålla toaletter rena. Månsson berättar att man i Skåne börjat använda sig av mobildata för att hålla koll på när en strand är full och sedan försöka få dem som är på väg dit att ändra planerna.
Men med särskilt intresse läser jag om den danska ön Ærø som ligger söder om Fyn och har en befolkning på drygt 6000 personer. Här har man älskat sina turister, man har varit förväntansfull inför deras ankomst, man har gärna pratat med dem, privatpersoner har satt ut bänkar åt dem och låtit dem simma från sina bryggor. Men nu har de blivit för många, färjorna är överfulla, på bänkarna sitter män med bar överkropp och dricker öl till långt in på natten, på strandpromenaden har husvagnsfolket tagit fram bord och stolar så ortsborna knappt kommer fram, ja, de kan också kan stå utanför ortsbornas öppna fönster och kommentera vad de ser - inte nödvändigtvis positivt.
I min finlandssvenska småstad Ekenäs är vi fortfarande glada åt turister, inte minst åt finskspråkiga turister som säger att de knappt vetat att Ekenäs finns, att det är nästan som att vara utomlands eftersom de flesta talar svenska. Men efter att i snart ett och halvt år ha vistats i Ekenäs så gott som på heltid kan jag ändå känna igen mig i samt av vad æröborna berättar. Ännu har jag inte fått höra något negativt om huset vi bor i men visst kan samtal som förs på gatan låta som om de fördes inne hos oss. Och visst använder turister stan på ett annat sätt än stadsborna. På de bryggor jag är van att promenera på kan unga kvinnor ligga och solbada och vara ovilliga att flytta på sig därför att de solbadar topplöst. Turister kan slå sig ner lite var som helst och äta pizza. De kan slå sig ner lite var som helst och göra annat också, när det står husvagnar nedanför vår gård räcker det inte nödvändigtvis med att de skymmer de allra vackraste utsikterna, det kan också fladdra toalettpapper vid staketet.
Men:
En morgon kliver en äldre kvinna ur en av husvagnarna. Hon håller en mugg kaffe, hon stiger upp på bryggan, hon tittar ut mot vattnet, mot solen. Jag tittar på henne, jag ser att hon tycker att det är vackert. Jag tycker också att det är vackert och min upplevelse förhöjs av hennes.
Därmed börjar jag också förhålla mig försonligt till att det står husvagnar i min utsikt. Bara antalet inte – som på vissa håll – tre- eller fyrdubblas.