Min första valborg i Uppsala var jag ensam. Jag flyttade hit efter att ha bott i Karlstad i fyra år. De fyra värsta åren i mitt liv. Jag ska inte gå in på detaljer men det var flykt, sorg, våld och annat elände som hör till vad som brukar kallas utanförskap.
Jag kom till Uppsala för att bli en del av samhället. På ett studiebesök hade de pratat sig varma om det pulserande studentlivet och jag tänkte att det skulle bli lätt att smälta in. Det var det inte. Folk tyckte att jag var konstig. Jag var en blandning mellan blyg och framfusig och jag pratade med en brytning som ingen kunde placera. Ibland kunde de tro att det var dalmål men efter ett tag insåg de att det lät lite för skevt för att vara svenskt.
Min första Uppsalavalborg grät jag i mitt korridorsrum hela morgonen medan ett upprymt skrål hördes utanför fönstret. Kontrasten förstärkte min ensamhet och fick mig att gråta ännu mer vilket ökade på ensamheten och ja, ni förstår, det var bottenlöst.
Men eftersom jag också var framfusig berättade jag för min granne Tina att jag inte hade någonstans att vara så hon förbarmade sig över mig och jag fick följa med henne och hennes kompisar till slottsbacken på sillunch. Det regnade hela dagen, minns jag. Vi var kalla och ölen var ljummen. Men vi hade varandra. En stund i alla fall.
Det har gått många år sedan dess och jag har blivit integrerad men trots det kan jag fortfarande känna att jag lever utanför samhället. Som när jag såg den unisont hyllade filmen ”Poor things” och häpnade över att ingen annan än jag hade uppfattat hålen i historien. ”Poor things” är ett snyggt förpackat stycke patriarkal dynga, vill jag skrika, men jag låter bli. Jag har lärt mig att den som är en del av samhället vet när det är dags att lägga band på sina avvikelser.
En annan sak som spär på min upplevelse av utanförskap är de stora kultursidorna när de debatterar trender som har gått mig förbi. Trenden soft girl till exempel. Tydligen har det blivit populärt bland unga kvinnor på sociala medier att förespråka ett så kallat traditionellt hemmafruliv och det har gett upphov till kulturdebatt.
Jag söker på Instagram och Tiktok och hittar en stor spridning bland inläggen, allt från folk som är kritiska mot fenomenet till tjejer med ensamhet i blicken som lajvar ”Lilla huset på prärien”. Det kan vara algoritmen som gör att mina sökträffar har sådan mångfald men jag misstänker att trenden inte är så stor som den verkar. Den är provocerande för alla som inte delar dess konservativa budskap och har förmodligen därför fångat kulturskribenters uppmärksamhet.
Vi är ständigt utsatta för olika budskap och eftersom våra hjärnor söker mönster och fastnar för intryck som väcker känslor hamnar vi lätt i fällan att tro att fenomen som provocerar oss är en del av en massiv trend. Sociala medier svarar med att ge oss mer av liknande innehåll och vi reagerar igen och igen tills en marginell företeelse plötsligt blivit normal och vi sitter med känslan att världen har blivit främmande.
Är det då bäst att aldrig opponera sig? Nej, det skulle göra oss till främlingar för oss själva. Kanske sitter vi alla i en rävsax och är obotligt ensamma. Eller så är det värt att försöka mötas på de sätt vi kan. Min granne Tina bjöd in mig den där valborgsmässoaftonen och för en stund försvann mitt utanförskap. Det finns ingen som är utanför samhället. Inte egentligen. Vi lever ju alla i samma värld. Visst, världen är obegriplig och grym, men ett till synes obetydligt möte kan göra den lite mer hemtam.