I början av min yrkesbana som gitarrist spelade jag med Barbro ”Lill-Babs” Svensson, sinnebilden för svensk populärkultur. Första gången var i adventstid 1983 på Akademiska Föreningen i Lund. Mot slutet av föreställningen uppenbarade sig en man i tomtedräkt på scenen. Det visade sig vara Lasse Holmqvist, som där och då kidnappade Barbro till inspelningen av ”Här är ditt liv”. Vi i bandet hängde på och kunde från första parkett bevittna ett stycke svensk tv-historia, även om vi inte insåg det då. Redaktionen hade ringt in ett antal av Barbros ex-män, som iklädda frack och anförda av Lasse Berghagen radades upp på studiogolvet. ”Det här var de enda vi fick tag på”, höhöade Lasse Holmqvist menande. Huvudpersonen själv höll god min och avslöjade först långt senare att hon tagit illa vid sig. Ja, så blev min första dag på jobbet.
Barbro kunde ibland komma hem efter en mindre lyckad turné utan en krona på fickan efter att vi andra fått våra avtalade hundralappar. För henne själv blev det till att ånyo ge sig ut på vägarna i hopp om att det skulle gå bättre än förra gången. ”Varför tror du annars att jag far omkring och hottar så här?” sa hon när hon såg min förvåning. Jag hade ju trott att hon, som var så framgångsrik, också var förmögen. Vi hade just uppträtt på ett lastbilsflak under en skaldjursfestival i norra Bohuslän, så jag borde ha förstått bättre.
Dessa tidiga erfarenheter av den osubventionerade, ”kommersiella” delen av branschen har präglat min inställning till yrket och får mig än i dag att känna tacksamhet över att kunna hålla på från år till år. Jag kom med tiden att byta inriktning, fortbildade mig på Juilliard School i New York och fokuserade på kammarmusik. Det möjliggjordes i hög grad av olika former av stöd från det allmänna, en förmån förbehållen smalare genrer. Jag har dock behållit en fot i nöjeslivet. Någon skulle säkert kalla det inkonsekvent, att ena veckan kompa Christer Björkman i Mello (”Välkommen till livet” 1993, Arvingarna vann med ”Eloise”) för att i nästa exekvera gitarrstämman i ett verk av den radikale tonsättaren Pierre Boulez, men det är så mitt musikerliv har gestaltat sig.
Under pandemin ställdes saker på sin spets. Hela kultursektorn drabbades av kris och allra mest akut blev det för dem vars verksamhet förväntas stå på egna ben. Risken för att teatrar, klubbar, agenturer och konsertarrangörer skulle tvingas stänga för gott blev överhängande. Men samhället kraftsamlade och lyckades rädda många aktörer, som utan krisstöd ohjälpligt skulle ha dukat under. Nödläget kom att tjäna som en nyttig påminnelse – även för den mest inbitne Dramatenbesökaren – om värdet i att kunna se en musikal på Oscars eller spisa jazz på Katalin. ”Shakespeare är bättre än Lill-Babs” tramsade Tage Danielsson men skulle sannolikt också ha skrivit under på att båda utgör skyddsvärda arter i kulturlivets sköra ekosystem.
Sista gången jag såg Barbro var när vi stötte ihop på gatan utanför hotell Park Avenue i Göteborg. Utan att ta av sig sina svarta solglasögon frågade hon om jag ville se hennes föreställning senare på kvällen, som dessvärre visade sig sammanfalla med mitt eget ärende i stan.
I likhet med alla som kom i Barbro Svenssons väg minns jag henne med stor värme.
Mats Bergström bor i Tuna utanför Alunda och är professionell gitarrist. På sin hemsida har han en blogg, där han bland annat kommenterar kulturlivet.