Efter att Bob Dylan 2016 tilldelades Nobelpriset i litteratur råder det inte längre några tvivel om att låttexter är (eller åtminstone kan vara) poesi och därmed också litteratur. Kanske finns det till och med fler blivande pristagare därute bland världens textförfattare. En sak är dock säker – de återfinns inte bland författarna till årets bidrag i Melodifestivalen.
Bland låtarna som vi halvvägs till finalen har fått höra firar de usla texterna nya segrar: "Det är nått i det du gör/ Din vibe och dina moves dom gör mig galen" ("Mer av dig"), "Och när du får chansen/ Kan du ta den och shake body" ("On my way"), "Nu har jag äntligen träffat en brud/ Som inte bryr sig vill bara ha kul" ("Raggen går"). Texterna blir sämre för varje år som går – och de svenska trumfas bara av de engelska.
I sammanhanget välbekanta namn såsom Jimmy "Joker" Thörnfeldt, Jimmy Jansson och Thomas G:son ligger som vanligt bakom oroväckande många av bidragen – de har åtminstone ett finger med i dem. Melodifestivalen skyltar förvisso med att vem som helst kan skicka in ett bidrag och årligen kommer det in tusentals. Men det är en försvinnande liten del av startplatserna som är reserverade för spontana bidrag. Resten är tingade av schlagereliten. Schlagerartister kommer och går, men textförfattarna består. Trots att de på vilket annat jobb som helst hade fått sparken för sina hafsverk.
Man kan förstås hävda att det är såhär mellolåtar låter nu för tiden och att skit är vad publiken vill ha för sina skattepengar. Men konsekvensen är att den breda populärmusiken har blivit textmässigt utarmad. Melodifestivalen är det extrema exemplet. Men problemet är större än så. Jag vill påstå att det säger något om vårt förhållande till språket. Vi är på väg att förlora förmågan att formulera oss. Relationen till språket knakar i fogarna också hos personer med språket som arbetsverktyg. Snart återstår bara läten och lösryckta klichéer av det som en gång var vårt språk.
Det är dags att höja ribban för vad som är en acceptabel låttext – innan det är för sent. Jag föreslår därför att de som fortfarande värnar om språket gör en insats. Med andra ord vill jag i höst se författare och poeter bomba Melodifestivalen med bidrag inför nästa års omgång. Johan Jönson kan skicka in en death metal-låt om att oroa sig över pengar, Malte Persson och Isabella Nilsson en nonsenskuplett om ingenting alls, Göran Greider en powerballad om hundar och kapitalismen, Lennart Sjögren en dansbandsdänga om Öland och Jenny Tunedal en punklåt om döden.
Dessutom behöver författares och poeters rykte i Mellosammanhang återupprättas. Senast var det Jonas Gardell som skämde ut sitt skrå med "Det finns en väg" och dessförinnan var det Björn Ranelid med "Mirakel". Texterna var så dåliga att de båda herrarna borde bli utsparkade ur Sveriges Författarförbund. Och sent ska väl Lars Forssell (må han vila i frid) slutas hånas för att han hade ett finger med i "Sommar'n som aldrig säger nej". Ni vet den med textraden "Dina bröst är som svalor som häckar". En text av relativt hög kvalitet är däremot "Jag minns dig nog", där Stig "Slas" Claesson var en av upphovsmännen. Synd bara att Göran Fristorp misshandlade den.
Det är dags att visa var skåpet ska stå och göra Thomas G:son och gänget arbetslösa. Är ni med mig?