Med jämna mellanrum seglar det upp en nyhet i flödet om svenska par som anlitat surrogat i utlandet. Nästan alltid är vinkeln att det på ett eller annat vis är synd om det svenska paret. Inte mest på grund av deras ofrivilliga barnlöshet, som naturligtvis är lätt att sympatisera med, utan för att de blivit oskyldiga offer för ”trassliga omständigheter” kopplade till surrogatarrangemanget. Själva hämtandet av barn till exempel. Under pandemiåren handlade det mycket om på vilket vis man skulle få hem sitt barn när gränserna var stängda och läget allmänt bökigt. Mindre om att det plötsligt fanns barn i långa rader, med mödrar som inte vill knyta band till sina nyfödda för att sedan tvingas lämna dem ifrån sig så snart restriktioner släppt. Nej, rapporteringen handlade inte om mammorna och barnen. Vi fick barnbeställarnas privilegierade mutter till morgonkaffet.
Vid krigsutbrottet i Ukraina kom surrogatberättelserna åter som ett brev på posten. Även nu valde media att kabla ut snyftstoryn om ett svenskt par som anlitat en kvinna som surrogatmamma, istället för att berätta om de ofödda eller nyfödda och de kvinnor som befinner sig i det ukrainska krigshelvetet. Kontrakterade att leverera, oavsett omständigheter. Medieutrymmet borde oavkortat gå till dem som står mitt i brinnande krig med barn på väg. För att svenska par köpt deras kroppar att producera det. För att svenska par kan betala för att en kvinna ska äta, motionera och sova på ett visst vis under graviditeten, kan avtala väck hennes rätt till abort och i sämsta fall avsäger sig ansvaret om barnet föds med sjukdomar eller skador.
Surrogat är otillåtet i Sverige. Vilket är rimligt. För vid, inte ens närmare eftertanke, framstår det som rent tosseri att vi skulle muta utsatta kvinnor i grannskapet för att bära och föda våra barn. Att vara gravid är ju pissjobbigt. För att inte tala om att genomgå en förlossning. Man riskerar livslånga, funktionsnedsättande underlivsskador och än värre – att dö! Addera de känslomässiga banden till det barn man bär och föder, som man förväntas lämna ifrån sig, med avlagt löfte om att aldrig söka upp. Nej fy! Inte skulle vi utsätta en ung svensk kvinna för någonting sådant. Inte ens mot generös ersättning. Naturligtvis inte. Vi är ett civiliserat land. Herre gud, vad tror du människa?!
Fint då att vi kan åka utomlands för att göra det istället; köpa en kvinna. Och ett barn. För den här businessen handlar inte ”bara” om köp av kvinnors kroppar, rättigheter och reproduktion. Den omfattar i slutändan handel med barn. Det är ett globalt, kolonialt och alldeles obegripligt fenomen, inte unikt för Sverige/Ukraina.
Jag inser att tonen kan uppfattas hård. Jag har stor respekt för att barnlängtan kan vara svår. Men det är en sida av myntet. ”Barnfabrikerna” dess smutsiga baksida. Jag skulle önska att medierna föredrog att ge röst åt de köpta kvinnorna och barnen, framför att agera nyttiga idioter åt surrogatindustrin.
(Eventuella solskensanekdoter om det altruistiska surrogatmödraskapet kan du skicka till samma adress som dina rövarhistorier om den lyckliga horan. Märk kuvertet ”Runda arkivet”.)
Ida Eklöf är född, uppvuxen och boende i Gimo, samt författare till boken "Moder Justitia" (Rabén & Sjögren 2018).