DET BLEV INGEN tredje seger för Charlotte Perrelli. Det blev inte final. Inte ens Andra chansen. Trots en påkostat, färgsprakande och felfritt framträdande med The Girl slutade det på femte plats.
Det var varken röst eller show som avgjorde, knappast heller låten även om den hade mycket av fem år gammal Madonna över sig. Istället var det bara ytterligare ett exempel på när publiken meddelar att den här artisten har vi sett tillräckligt i det här sammanhanget.
MER VILL MAN ISTÄLLET uppenbart se av Danny Saucedo. Hans Amazing var det starka förhandstipset som höll trots ett högst medelmåttligt framförande.
Visst, scenshowen med självlysande danssteg gjorde intryck men sången lät som en blandning av för mycket nervositet och dålig medhörning. Surt i både vers och refräng, kort sagt. Även andra gången när finalplatsen var klar. Här finns en del att fundera över då betydligt säkrare sånginsatser väntar som finalmotstånd.
DET KÄNDES LITE som en seger för musiken i Malmö. Jovisst, det är en musiktävling till namnet men i sanning är det inte alltid så det fungerar. Men Sverige förstod storheten i Lisa Miskovskys lätta men magiska Why start a fire. Stilrent framträdande. Här var det säker röst och övertygande helhet.
Ingen traditionell vinnare. Men det var inte Loreen i första delfinalen heller, ett bidrag som allt mer framstår som det starkaste i hela årets startfält.
ATT HÅRDROCKANDE pudeluppställningen Dynazty med Land of broken dreams tog en plats i Andra chansen var föga förvånande. Vi vet numera att festivalpubliken gillar genren (det är dags för hårdrockarna att erkänna att de tittar) och utan tvekan hade bandet både en effektiv refräng och scenshow.
ATT LOTTA ENGBERG och Christer Sjögren och tog Andra chansen var sista rycket för gammelschlagern. Det kändes väldigt mycket 1987, men den publiken har tidigare inte haft mycket att glädjas över i årets startfält. Men varför en engelsk text med Don't let me down? En svensk hade varit så mycket mer lämplig. För någon internationell karriär känns inte som tanken.
SKILLNADEN MELLAN succé och flopp för en Håkan Hellström-.kopia är sannolikt hårfin. Kanske skulle han ha varit lite yngre för att det skulle han fungerat. Och hållit mikrofonen mindre upp och ned. Nu blev det istället studentikost med Axel Algmarks Kyss mig. Och en sjätteplats sammanlagt.
NÅGONSTANS ÄR det en tröst att det inte räcker med fläckfri sång och professionell dans, utan att det behövs en låt också. Det skulle Hanna Lindblad vara värd nu efter sitt andra försök. Hon är absolut värd en tredje chans men behöver hitta ett mer personligt musikaliskt uttryck tills dess. Pastellexplosionen och danspopnumret Goosebumps hade ingen tillräckligt refräng men större problem var att den inte passade henns som artist.
ETT STARTFÄLT SKA inte behöva så tydlig utfyllnad som Opas Allting blir bra igen. Ambitionen att bredda med mer internationell prägel är ingen ursäkt. Årets sämsta bidrag alla kategorier och en given sistaplats. Bakgrundsmusiken på min lokala grekrestuarang gör betydligt större intryck.