Demonstration till stöd för de iranska protesterna i Uppsala tidigare under hösten.
Jag beklagar mig på Instagram över att jag inte har några uppslag och samtidigt som jag klickar på skicka kommer skamkänslorna. Hur kan jag inte ha något att skriva om när världen brinner? En inre röst viskar: Du är ju feminist, skriv om Iran.
En vän med rötter i Iran sa häromdagen att hon är arg på att så många håller tyst om den feministiska revolutionen som pågår i landet och om regimens brutala försök att kväva den. Kommentaren var inte riktad till mig men jag kände mig träffad. Med all rätta. Det minsta jag kan göra är att visa mitt stöd i de kanaler som jag har tillgång till.
När kriget i Bosnien bröt ut minns jag att många av oss som var drabbade tänkte att omvärlden skulle se till att få stopp på vansinnet bara den fick reda på vad som egentligen pågick. Våldet var så vidrigt att världen inte skulle ha något annat val än att göra allt i sin makt för att hindra det. Men ganska snabbt insåg vi att världen visste. Världen visste men den tycktes inte göra mycket för att komma till vår undsättning.
Nu när jag befinner mig på den andra sidan, den privilegierade, förstår jag att avsaknad av handling inte är detsamma som likgiltighet. Inte alltid. För att ha drivkraft att agera mot orättvisor som drabbar andra behöver vi känna två saker – ilska och en förhoppning om att vår handling kommer att göra skillnad. Endast ilska utan tro på förändring leder inte till handling. Och det är där bristen hos mig finns. Att jag ibland drabbas av tvivel på om min röst kan påverka världen i någon riktning.
Som ung var jag ofta arg. Men jag var också övertygad om att jag kunde förändra världen med mina ord. På den tiden var det främst den växande fientligheten mot oss med invandrarbakgrund som eldade på min ilska. Jag upplevde att många såg på oss med en hård och kall blick. Som om vi var något främmande och omänskligt, något som andra svenskar antingen skulle ömka eller vara rädda för.
Det ville jag ändra på. Under ett helt år satt jag framför datorn varje kväll och skrev på det som senare skulle bli min självbiografiska roman ”En svensk kändis”. När den blev antagen hoppades jag att den skulle ha en avgörande roll i opinionen och få svenskar utan erfarenhet av invandring att förstå vårt perspektiv. Boken kom ut, lästes och glömdes. Och nu, sju år senare, är den hårda synen på invandrare inskriven i regeringens politik. Så vad gjorde mina ord för skillnad?
Med sådana erfarenheter i ryggen är det lätt att tro att våra handlingar inte spelar någon roll alls. Men det är inte sant. Det vi gör kanske inte löser hela problemet men det kan bidra till att knuffa världen lite närmare lösningen. Det går inte att överblicka alla konsekvenser av varje enskild handling. Världen är för komplex för det. Men det betyder inte att våra handlingar saknar verkan.
Om vi är tillräckligt många som trycker på åt samma håll kommer vi att komma till en punkt där vi ser förändringen. Ensam är inte stark. Det är gemensamma ansträngningar som har störst chans att lyckas. Därför har jag tillsammans med andra kulturarbetare deltagit i aktioner på sociala medier till stöd för protesterna i Iran. Jag vet att våra upprop inte kan krossa regimen men de är en rörelse i rätt riktning, ett sätt att visa de modiga människorna i Iran att vi står bakom deras kamp. Det kan göra skillnad. I vilket fall vägrar jag välja tystnad. Zan, zendegi, azadi.