När jag senast stod vid fars grav kom jag att tänka på en dikt av den danske poeten Søren Ulrik Thomsen:
“Varje år/ på den dag som råkade bli din födelsedag/ tar vi tåget till Århus/ för att besöka din grav/ som nu en gång för alla är den plats här i världen/där du inte finns/På vägen genom stan köper vi blommor/och pratar som vilken annan dag/ som helst/ tills vi står framför stenen/Och på vägen tillbaka regnar det alltid./Eftersom inget av allt detta har nån mening/och ändå äger rum/måste det vara av största betydelse.”
Den där dagen vid graven var inte fars födelsedag, den var dagen efter och jag skämdes över att vara försenad. Jag var också medveten om att far inte fanns där men han hade funnits där, det är en släktgrav och hela familjen har brukat stå där på julaftnarna. Far var noga med att graven skulle hållas prydlig och stenen putsad. Senare stod jag där med mor, min bror och min son och vi talade om far och att han nog hellre hade velat ha äppelbakelse än blommor. Nu när både mor och min bror är borta står jag där med min man. Nu kände jag ändå att vi möttes, jag föreställde mig att han lyste upp och sa: “Se där kommer du.” Det var vad han under mitt vuxenliv sa när jag kom hem för att hälsa på, första gången jag kom som nygift sa han: “Se där kommer främmande frun.” Jag uppfattade att hans ton var smått vemodig.
Nu tänkte jag på att texten på gravstenen behövde målas om.
Men jag tänkte också på Ukraina, på den gamla kvinna jag såg på teve som sa att hon inte ville evakueras eftersom hon omöjligt kunde lämna sina gravar. På massgravarna och på liken som blivit liggande på gatan och som de anhöriga inte fått ta hand om.
Det sägs att övergången från primat till människa skedde när man för runt hundratusen år sen började begrava sina döda. I de flesta kulturer har det funnits en respekt för den döda kroppen och det har ansetts att det är en olycka att inte få en grav. Särskilt tydligt ser man det i den forngrekiska litteraturen. Antigones bror har dömts till att ligga obegravd som ett rov för fåglarna men hon begraver honom trots att straffet blir att själv begravas levande. När Akilles dödat Hektor hämnas han ytterligare genom att vägra begrava liket förrän han stympat det och släpat det efter sin vagn. När Odyssevs besöker underjorden träffar han en av sina roddare vars lik blev kvarglömt på halvgudinnan Kirkes ö, och han lovar att återvända och begrava det.
I både Finlands senaste krig gjordes allt för att få hem de stupade och ge dem en begravning: “Man överger inte en kamrat,” hette det. Så tycks också ukrainarna tänka. Många ryska stupade tycks bara ha blivit liggande. Det har också ryktats om fältkrematorier, vilket låter så förfärligt att man helst vill tro att det är västlig propaganda – javisst, västlig propaganda finns givetvis fastän vi inte tänker så mycket på den. Samtidigt vet vi att de ryska myndigheterna ogärna vill se en livlig trafik av likkistor eftersom den skulle väcka insikten om att det som pågår faktiskt är ett krig.
En sak vet vi ändå och det är att ryssarna har lagt ut minor på ukrainska kyrkogårdar.
Finns det alls nån tröst att få?
Jo, att det ändå finns de som kan trotsa förnedring.
Det tänkte jag på när jag fick en ögonblicksbild av en äldre man i en utbombad ukrainsk stad: han stannade upp och stod blickstill med nerböjt huvud när en fullkomligt anonym likpåse bars förbi.