När min senaste pjäs skulle ha premiär ville jag köpa något av symbolvärde till regissören och till dramaturgen som båda har haft stor betydelse för min konstnärliga bana. Jag funderade och kom fram till att det skulle vara fantastiskt om jag kunde ge dem en varsin gräsand i trä. En sådan har nämligen en avgörande roll i pjäsen och därför skulle det vara en perfekt present.
Hur hittar man två gräsänder i trä? Man går till olika antikaffärer. Och man har med sig ett par extra ögon. Jag bad min syster att hjälpa mig att leta. Under en eftermiddag kammade vi igenom varje butik i stan som sålde begagnade prylar. Vi hittade svanar, ugglor, tranor, sparvar och andra fåglar, men inte en enda gräsand.
Till slut gav jag upp och tänkte att det nog var ett omöjligt företag. Inte kan man väl lyckas hitta något så specifikt i en stad på en dag. Vi strosade sedan planlöst medan jag beklagade mig och när vi hamnade på Kungsängsgatan slog det oss att vi hade missat Myrorna. Vi gick in och sekunden senare fick min syster syn på dem – två gräsänder i trä satt i ögonhöjd på en hylla framför oss och jag blev nästan religiös.
Jag tog med mig gräsänderna till kassan och när jag skulle betala upptäckte jag att en av dem hade en skåra på halsen. Den var lagad. Dess huvud hade gått av och någon hade limmat fast det. Och nu kommer det underligaste av allt. Gräsanden i pjäsen går av och blir lagad. På exakt samma ställe! Hur är det möjligt? Det måste betyda något. Det kan väl inte bara vara en meningslös slump?
Den som är vetenskapligt lagd skulle nog säga att ja, det är precis vad det är. En slump. När osannolika saker händer lägger vi märke till dem just därför att de sticker ut. Händelser som är sannolika är så vanliga att de inte fångar vår uppmärksamhet. Om vi ska dra generella slutsatser om verkligheten kan vi inte bygga dem på några få sällanhändelser och strunta i de andra.
Någon annan som tror på en högre makt skulle kanske tolka det märkliga sammanträffandet med gräsänderna som ett tecken från ovan som tyder på att jag är på rätt väg. Som om någon där ute vill säga mig att meningen med mitt liv är att berätta historier och att jag gör rätt i att fortsätta med det.
Den senare tolkningen tilltalar mig mest. Förmodligen beror det på att jag befinner mig i en period i livet då jag behöver känna att jag har ett syfte. Och möjligen tyder det också på en grandios självbild. Varför skulle jag annars tro att en högre makt har något att förmedla till just mig? Nej, det är mer sympatiskt om jag ansluter mig till den vetenskapligt färgade tolkningen. Å andra sidan är jag författare så jag måste tro på att världen hänger ihop på ett sätt som går att forma till berättelser. Serier av tomma slumpartade händelser skapar inga röda trådar.
Oavsett vad så har jag ett behov av att ge den här märkliga händelsen någon typ av betydelse. Och det behovet är jag inte ensam om. Vi alla berättar historier som sätter våra liv i ett begripligt sammanhang. Det är en djupt mänsklig drift som vi inte kan komma ifrån. Det är ingen idé att förneka den. Vad vi kan göra är att försöka vara ödmjuka inför det faktum att världen är befolkad av berättelser som skiljer sig från våra egna. Det är när vi börjar bli för övertygade om att våra egna historier är den korrekta beskrivningen av verkligheten som vi kan råka ut för konsekvenser som får oss att undra vad meningen med allting är.