Tv-serien "The Queen´s Gambit" (2020) börjar med en trafikolycka. En ensam flicka i nioårsåldern står darrande och stum på en bro. Några avsnitt senare håller hon, den föräldralösa barnhemsflickan, på att erövra den internationella schackscenen – men hon är också i färd med att förlora sig själv. Schack är hennes livlina.
Det är förvånande att en serie med ett brädspel i centrum kan vara så fängslande även för en ickenörd som jag. Denna hör just nu till de mest populära på strömningskanalen Netflix. Handlingen utspelas under 1950 och -60-talen. Scenografin tar oss till ett skruvat "Mad Men"-land, med en mer karamellig färgskala. Anya Taylor-Joy i huvudrollen som Beth Harmon, gestaltar lysande ett ungt, kvinnligt schackgeni i en värld av män. Visserligen en filmschablon, underdogen som tar sig fram trots dåliga odds, men rollstudien är gåtfullt intressant.
I intervjuer har skådespelaren sagt att hon dansat balett under hela uppväxten. Förvånar mig inte. Sällan har en persons rörelser vid ett schackbräde varit så graciösa. De underbyggs av ett smart musikspår som skapar både spänning och tidsanda. Vem vill inte vinna så, både smart och elegant?
Under nätternas drogrus ser Beth schackdrag i taket ovanför sängen. Men hon säger aldrig mycket. Påminner om Saga Norén i tv-serien "Bron" och trivs bäst för sig själv i den begränsade värld med interna utmaningar som schackbrädets rutor ger.
Kanske är det därför som schack blivit så poppis just nu, det ger en känsla av kontroll över vad som händer, åtminstone i en värld begränsad till ett kvadratiskt spelbräde med bestämda regler.
Spelet med sina 64 rutor, varannan vit och varannan svart, har funnits i hundratals år. Det är för två spelare som har 16 pjäser var och får flytta dem enligt vissa regler. Spelets namn kommer från det persiska shah som betyder härskare. Men det tros ha uppfunnits i Indien. I Nationalencyklopedin berättas att schack omnämns i sanskritskrifter från 600-talet.
Här i Sverige målade Albertus Pictor på 1400-talet en bild av döden som spelar schack med en riddare i Täby kyrkas tak. Den inspirerade Ingmar Bergman till en ikonisk scen i "Det sjunde inseglet" (1957).
Det är ofta så att schackspel minner om livet i stort. Som i musikalen "Chess" till exempel. I Lewis Carrolls surrealistiska "Alice i Spegellandet" (1871) hamnar Alice i en fantasivärld baserad på ett schackspel. I Harry Potter-filmen "De vises sten" (2001) blir schackpjäserna levande och ondskefulla. Filmen "Spelets mästare"(2000), som bygger på en roman av Vladimir Nabokov, gör spelarens passion för spelet att han närmar sig en själslig avgrund.
En verklig match mellan amerikanska Bobby Fisher och sovjetiska Boris Spasskij i Reykjavik 1972 blev en metafor för det kalla kriget. Matchen förkommer bland annat i en deckare av Arnaldur Indridason, "Den stora matchen" (2013) och finns också med i filmen "Pawn sacrifice" (2014).
Spelsajten chess.com har fått hela 500 000 nya svenska användare sedan pandemin började i våras, enligt Sveriges schackförbund. Själv spelade jag lite som tonåring, road av de många möjligheter till drag som ges. Funderar på att ta upp spelandet igen, i alla fall så pass mycket att jag förstår Beth Harmons favoritöppningsdrag, "sicilianskt försvar". När vi slipper ut ur pandemigreppet kan det vara en öppning att testa mot andra spelare i verkliga möten.