Egentligen är det ju inte alls särskilt konstigt. Vi lever i en minst sagt orolig tid, i en värld som alltmer tycks vara på väg att gå sönder. Att en lätt apokalyptisk stämning sprider sig i en sådan värld är med andra ord inget att förvånas över. En stämning som kulminerade för ett par veckor sedan, när en viss herre valdes till USA:s president.
Trumpokalypsen kom den ju snabbt att kallas, tanken på att den seriefigursaktiga mångmiljardären faktiskt skulle kunna vinna valet. Nu har tanken blivit verklighet. Trumpokalypsen är här. Och visst, även jag drabbades av en lätt undergångskänsla när valresultatet den där onsdagsmorgonen visade seger för Donald Trump. Det är givetvis oerhört allvarligt att en människa som vill bygga murar för att hålla immigranter ute och tror att klimatförändringarna är en myt nu är en av världens mäktigaste män. Man kan drabbas av posttrumpmatiskt stressyndrom för mindre.
Samtidigt tror jag att det finns anledning att inte alltför starkt dras med i de apokalyptiska stämningar som nu hotar att ta över våra sinnen. Klimatkrisen, kriget i Syrien, IS, alla dessa människoliv som släcks i Medelhavet, populistiska demagoger på världspolitikens arenor. Att vara optimist i en sådan värld är naivt. Men att behålla sitt hopp, vilket är något helt annat än optimism, är alldeles nödvändigt. Det är förvisso enkelt att drunkna i de stora sammanhangens ohanterlighet, att bli handlingsförlamad, att tänka: ”inget jag gör spelar någon roll”. Det är dock inte sant. Även i det lilla, även de små vardagliga godhetshandlingarna, kan sprida sig likt ringar på vattnet och i förlängningen förändra världen.
Man ska dock inte göra sig några illusioner om att det goda alltid segrar i denna värld. Det har ju om inte annat historien visat oss. Hopp handlar som sagt inte om blåögd optimism. Snarare är ett visst mått av sund pessimism en grundförutsättning för ett äkta hopp. Människan är fallen och det onda en ofrånkomlig realitet. Men ur denna pessimistiska insikt kan det hoppfulla handlandet springa. Hopp är inte detsamma som en alltigenom lycklig livssyn. Hoppet är ett ljus i mörkret.
Precis dagarna innan Trumpokalypsen slog till såg jag för första gången bröderna Coens filmatisering av Cormac McCarthys roman ”No Country for Old Men”. Den framstod för mig som en djupt och verkligt hoppfull film. Det kan låta underligt. Filmen är ju en av de brutalaste man kan tänka sig, i vilken Javier Bardems massmördande psykopat går som en ihärdig dödsängel från rollkaraktär till rollkaraktär. Filmens ”good guy”, spelad av Tommy Lee Jones, jagar den mördande psykopaten men får i slutändan inte fast på honom. Skurken går fri och den gode polisen pensionerar sig, inser att han inte kan vinna mot all världens ondska. Men i filmens slutscen berättar han för sin fru om en dröm han haft, om hur han och hans döda far rider genom bergen tillsammans, hur fadern rider före in i natten och hur han då vet att fadern finns där som ett tryggt ljus i mörkret för att ta emot honom. För mig är detta en mycket vacker bild av hoppet. Ett hopp som kanske inte är av denna värld, som måhända endast uppenbarar sig i drömmen, men som likväl finns där.
Precis som filmens polis måste vi inse att vi som enskilda individer inte kan lösa alla de stora världsproblemen. Men vi kan göra det lilla vi mäktar med. Och vi kan följa de små ljus som trots allt lyser i mörkret. Det är att leva i hoppet.