Solen gassade. Vi väntade i en vinglande kö som rörde sig sakta. Hjulet stod still en lång stund för att släppa in servitörer som kom med mat och vin till ett par som hade hyrt en hel vagn och åt middag. När vi äntligen fick komma in i en vagn blev den snabbt packad och kvav. Vi trängdes med skrikande barn och deras trötta föräldrar och gjorde vårt bästa för att njuta av utsikten. Jag ville trots allt föreviga stunden med ett foto men det enda uttryck som min man och jag lyckades få fram var ett lågintensivt lidande. Värmen steg i kupén och jag fick yrsel och blev tvungen att sitta framåtböjd tills vi kom ut och kunde andas igen.
Livet blir sällan som man förväntar sig. Det borde jag ha insett. Ändå kastar jag mig in nya saker i tron att det denna gång kommer att bli lika rosenskimrande som i min fantasi. För drygt ett år sedan sa jag upp mig från en trygg anställning för att förverkliga min dröm att jobba som författare på heltid. Vänner och bekanta kallade mig modig och det irriterade mig eftersom jag inte var rädd för framtiden. Den skulle bli fantastisk. Jag var redan relativt etablerad och det var bara att fortsätta vidare på den banan. Och nu när jag inte längre hade ett jobb som satte käppar i hjulen kunde jag äntligen skriva på kaféer och åka på residens och få ur mig alla de historier som jag haft inom mig men som aldrig fått möjlighet att komma ut.
Men när frilanslivet väl blev verklighet kände jag mig isolerad. Jag var som bortryckt från alla sammanhang och berättelserna kom visserligen ut men jag tyckte inte längre om min vardag. När det första ruset över den nyvunna friheten hade lagt sig började jag gå runt med en tyngd över mina axlar och upptäckte att jag hade förlorat förmågan att vara glad.
Det var chockerande att den dröm som jag hade närt under så många år var så grå. Drömmen som hade varit en integrerad del av mitt liv. Den var som en flytväst som höll mig kvar på ytan när världen stormade. Men jag hade inte tänkt på den lilla detaljen att en dröm slutar att finnas när den blir verklig. Flytvästen var borta men världen fortsatte att storma. Klart som fan att jag inte var glad.
Jag ville tro att jag hade skapat en klassisk framgångssaga. Från flykting till författare. På detta språk som jag kämpat så för att erövra. Om jag skulle hålla en motivationsföreläsning skulle det passa att berätta om hur jag började hitta min svenska röst. Att det skedde samtidigt som jag blev förälskad i Bob hunds låttexter.
Nu har Bob hund också blivit författare. Bandmedlemmarna har gett ut en självbiografi. När de var på besök i Uppsala nyligen berättade de att de ständigt är nära splittring men att de ändå håller ihop eftersom de är för dåliga på egen hand. Bättre framgångssaga än så har jag aldrig hört.
Den där drömmen om framgången, var kommer den ifrån? Kapitalismen förstås. Den vill få oss att tro att livet går ut på att springa mot någon sorts mål där vi ska bli vårt bästa jag. Men också detta jag ska leva i en vardag. Numera har jag en deltidsanställning som jag varvar med frilansandet och min glädje är tillbaka. Jag kommer kanske aldrig att hinna skriva alla historier som puttrar inom mig, men vad gör det? Verkligheten är inte som dikten. Det är det som gör den intressant.
Alma Kirlic är scenpoet och författare, bosatt i Uppsala.