Vår mellanstadiefröken var en rekorderlig, ensamstående kvinna. Gammal, tyckte vi då, men antagligen var hon inte ens femtio. ”Rekorderlig”, förresten, jag googlar adjektivet: präktig, ordentlig och skötsam anges som synonymer och alla stämmer precis på vår fröken. Egentligen visste vi ytterst lite om henne utöver just detta att hon var ensamstående. Vilka hemligheter bar hon på? Levde hon ett dubbelliv som sex-dominatrix eller storspelare på travet? Det är knappast troligt, men i så fall hade hon världens bästa förklädnad: bruna eller beige byxor med pressveck i något syntetmaterial, matchande jumper och ett praktiskt förkläde samt en grå page-frisyr. Foträta skor såklart. Som pensionär flyttade hon till trakten av Ockelbo och nu finns hon inte längre.
En dag berättade hon triumferande om hur hon iakttagit en ung kvinna som kastade skräp på gatan, skyndat sig att plocka upp skräpet, jagat ifatt förövaren samt överlämnat glasspappret eller vad det nu var med orden ”du tappade visst det här”. Kanske himlade vi elever i klass 5C med ögonen, episoden vittnade ju om ett beteende som bara kan beskrivas som beskäftigt. (”Beskäftig”: övernitisk, tantig.) Men anekdoten gjorde bevisligen intryck eftersom jag minns den så väl och nu dessutom återberättar den.
Det har blivit en liten tradition för mig att så här års på min dagliga promenad runt byn vid åtminstone något tillfälle ta med mig en rejäl sopsäck och i den samla det skräp som medmänniskor under vinterhalvåret ”tappat” i dikesrenen. Tidigare utförde den lokala 4H-föreningen denna ritual, ett strålande initiativ sett ur alla perspektiv, men sedan några år tillbaka är det upp till oss andra invånare att sköta renhållningen. Man kan förundras över oskicket att lämna tomburkar, godispapper och tomma snusdosor i naturen, men jag blir inte längre särskilt upprörd. Eller jag försöker i alla fall att inte bli det, det finns ju viktigare saker att irritera sig på.
Mina barn blir väldigt upprörda när de ser människor som skräpar ner, ignorerar trafikförordningens föreskrifter eller – ännu värre – låter utföra en icke byggnadsvårdsmässig fönsterrenovering. Jag försöker då nyansera bilden genom att framhålla att så länge de flesta av oss håller sig till regler och normer funkar det ju ändå ganska bra. Det gäller det mesta här i tillvaron. Som att om en tillräckligt stor majoritet av oss lojalt tar sina vaccindoser, kommer vi gemensamt att kunna trycka tillbaka pandemin trots att en liten minoritet väljer att avstå. Så länge bara någon enstaka rättshaverist insisterar på att få arrangera offentliga bokbål, står samhället pall. Och så vidare. Jag vet inte om mina barn fullt ut anammat detta synsätt, men de lyssnar i alla fall på mig. Tror jag.
Ja, det är såna saker jag går och begrundar medan jag saktmodigt fyller min sopsäck. Rekorderlig? Möjligen. Beskäftig? Kanske det. Men jag ler inombords vid tanken på att de ungdomligt oförstående medmänniskor som nyss kastade det skräp jag nu plockar upp en dag själva kommer att gå här och plocka. Kanske inte alla men några. Fast då kommer jag för länge sedan ha gjort min gamla mellanstadiefröken sällskap i det allt grumligare minnet hos våra efterlevande.
Mats Bergström bor i Tuna utanför Alunda och är professionell gitarrist. På sin hemsida har han en blogg, där han bland annat kommenterar händelser i kulturlivet.