Uppsala har slickat såren i över ett decennium. Då, 2009, slutade arbetet inför kulturhuvudstadsåret 2014 i besvikelse. Segern gick som alla minns till Umeå.
För det är väl bekant? Minst lika känt som att årets kulturhuvudstäder är Novi Sad, Kaunas och Esch-sur-Alzette. Det känner väl alla till?
Att raljera över kulturhuvudstadsåret och dess genomslag är förvisso lätt. Nu när även Malmö meddelat att man drar sig ur återstår i dagsläget enbart Uppsala. Att ytterligare ett par städer räcker upp handen när ansökningsfönstret öppnar efter nyår är långt ifrån givet. Frågan är med andra ord hur attraktivt projektet är?
Samtidigt vore det dumt att bortse från att den process som redan är i gång i Uppsala av allt att döma gagnar kulturlivet och stadsutvecklingen. Om alla goda krafter samlas kring ett gemensamt mål och drar åt samma håll borde det få en rad positiva effekter på många områden. Vem vet, den lokalpatriotism som sägs vara en bristvara i transitstaden Uppsala kanske till och med kan öka?
Jämfört med förra gången använder sig Uppsala av en ny strategi. Mjuka värden betonas på bekostnad av "skrytbyggen" i stål, glas och betong.
"För satsningen krävs inga nya konserthus eller skulpturparker. Det som ska byggas är samverkan mellan alla samhällets parter, involvering av Uppsalabor, decentralisering av beslut och utbyte av erfarenheter, står det på kampanjsidan.
Här krävs nog konkretisering framöver, men som utgångspunkt klingar formuleringarna sympatiskt.