Bokklubbsdiskussionen kring Sara Stridsbergs "Drömfakulteten" ledde till att alla började repa i sina egna liv.
I bokklubben jag är med i uppstod en diskussion när vi läste Sara Stridsbergs "Drömfakulteten". Boken handlar om Valerie Solanas liv och varför hon sköt Andy Warhol. Eller, egentligen är det en berättelse om en kvinna som genom hela sitt liv utsatts för övergrepp och som i ett trasigt försök till liv skrev Scum-manifestet. SCUM står för: society for cutting up men.
Det som hände när fyra kvinnor läste om denna femte kvinnas liv var att vi började repa i våra egna. Två av fyra beskrev hur de kände igen sina egna mammor i Valerie Solanas. En obildad kvinna som ville väl, men som alltid hållit männen högre än sina egna barn.
Att läsa och diskutera böcker utifrån sitt eget liv är precis det biblioterapi går ut på, vetenskapen som uppstod när andra världskrigets posttraumatiserade soldater fick läsa böcker för må bättre. På samma sätt blev Bokklubbens trevliga samkväm den här kvällen terapeutiskt och livsnödvändigt.
I mitt fall var det Valerie Solanas fall som verkade läkande. Hon var en prostituerad, missbrukande, hemlös kvinna som älskade att skriva, men som gång på gång misslyckades med sitt liv. Vid något tillfälle vill knappt torskarna ha henne längre. Hon luktar för illa. Är för psykiskt sjuk. När det inte går att falla längre är det som att Valerie Solanas borrar ett hål i marken och faller ännu djupare.
Min största rädsla har alltid varit att misslyckas. Efter att ett helt liv ha fasat för att folk ska syna bluffen, blev mötet med Valerie Solanas en befrielse. Hon visade att man kan falla hur djupt som helst och ändå bli omskriven i böcker och omdiskuterad av eftervärlden.
Mitt starkaste minne av att tröstas av litteratur var för tio år sedan när jag genomgick min hittills största sorg. Jag fasade för tiden efter jobbet när ensamheten och ångesten skulle komma med full kraft och övermanna mig. Läsa eller se på tv som ett sätt att fly verkligheten var inte längre möjligt. På en hylla på jobbet hittade jag Joyce Carol Oates självbiografiska "Änkans bok". Boken hon skrev när hennes man och tvillingskäl Raymond Smith helt oväntat dog. Jag tänkte att det måste vara värre att ens man dött än att han bara försvunnit ur ens liv för alltid. Och så började jag läsa. Bokstäverna förvandlades till mening och till ett budskap just till mig om att jag skulle överleva.
Denna jul kommer för många att vara en kamp mot timmarna av ensamhet, stress eller Norénlika släktkalas. För alla oss ligger den där och väntar, helt gratis: läsjulen.
Annika Norlins "Jag ser allt du gör" är åtta små novellpärlor som ger både skratt och tröst enligt krönikören.
Välj en bok som speglar dig eller en som erbjuder flykt från dig själv. För den som har ont om tid eller svårt med fokus är novellen den perfekta lösningen. Annika Norlins "Jag ser allt du gör" är åtta små novellpärlor som ger både skratt och tröst. I novellen "Gå" får läsaren gå med en kvinna som promenerar mil efter mil genom sorgen efter att ha förlorat sin dotter. Över henne ligger hotet att tanken på den lilla hon förlorat ska dyka upp när hon inte är beredd. Som när hon går förbi böckerna om grisen Benny på ett bibliotek. Böcker som hon hade brukat läsa för barnet. Nu när ingen finns att läsa för river minnet sönder allt hon lyckats bygga upp under sina mil på vägarna.
Så hon bryter ihop.
Men efter det fortsätter hon trots allt – att gå.