I februari är det lätt att längta bort från Uppsalas isgator. Man får för sig att man kanske borde resa söderut, kanske till Paris, men när ekonomin ser ut som den gör, gör man nog bäst i att stanna hemma. För att råda bot på min längtan bort får jag för mig att jag ska ”turista lite” på hemmaplan. Istället för att dra till Paris och leta upp de platser där Strindberg gick runt och krisade ställer jag mig på Övre Slottsgatan och försöker se in i det kyffe där han bodde som student på 1870-talet. I jämförelse med en helg i Paris är detta mager underhållning, men det här är också en mager vinter.
Efter att ha stirrat färdigt på Strindbergs gamla hus får jag för mig att gå i en annan Uppsalaförfattares fotspår, nämligen Gustaf Frödings. Det är lätt att glömma att även Fröding bodde i stan under flera perioder. När hans namn nämns är det lättare att tänka på olycklig kärlek, skickliga ljudlekar och rim i världsklass. Under början av 1880-talet kom Fröding som student till Uppsala. Tråkigt nog gick det åt skogen, men han återkom under 1890-talet och skrev då regelbundet i UNT. Jag beställer hem boken ”Gustaf Fröding i Upsala Nya Tidning” i förhoppning om att få uppslag till mina Frödingpromenader. Det är en slimmad liten skrift som innehåller Frödings samtliga texter i UNT skrivna mellan 1890 och 1898. Utöver ett antal dikter finns här recensioner, kåserier och insändare. Ämnesvalen spänner mellan högt och lågt. Fröding skriver om behovet av kommunala alkoholisthem och om sina resor till Norge och Tyskland. Det är ofta intressant, men också en påminnelse om att tidningsartiklar är färskvaror, även när de är skrivna av briljanta författare.
Mer intressant blir det när Uppsala skymtar förbi i texterna. Kåseriet ”Höger eller vänster?” (27 oktober 1897) handlar om något så vardagligt som ”möteskonflikterna” på Östra Ågatan. När två promenerande människor möts på gatan är det tydligen omöjligt att enas om vem som ska vika till höger och vem som ska vika till vänster. I sin text lägger Fröding fram det ena förslaget efter det andra på vilka principer som ska råda på gatan. Märkligt nog drabbas jag av igenkänning när jag läser om dessa gatugrubblerier. Än idag bjuder Östra Ågatan på just ”möteskonflikter”, men nu mellan mig och de cyklister som varje dag nästan kör på mig. Vilken Uppsalaskildrare han var ändå, den gamle Fröding.
Stärkt av kåseriet beger jag mig ut på isgatorna. Nu ska Frödings Uppsala beskådas!
Likt Strindberg bodde han som student på Övre Slottsgatan, men jag hittar ingen plakett som pekar ut rätt hus. På kyrkogården har någon lagt en krans på poetens grav. Jag är visst inte den enda svärmaren i farten! Så här blir det alltid när man i Uppsala ska gå i någon död gammal författares fotspår. Man tror sig vara fruktansvärt unik i sina infall, sedan visar det sig att någon litteraturstudent redan hunnit trampa upp jorden på kyrkogården. Typiskt.
Jag promenerar ner mot Bangårdsgatan 9. Där bodde Fröding med sin syster Cecilia under den andra vändan i Uppsala. Huset är sedan länge rivet och ersatt med en koloss i 1960-talsstil. Där ligger nu ett gym. Kanske låter det som något att förfäras över, men jag låter bli. Det finns något lustigt, rentav poetiskt, i att folk springer på löpband där Fröding satt och skrev. Då som nu försöker Uppsalaborna fly sina demoner, antingen genom löpning eller poesi.