Den här hösten har jag tänkt mycket på berättandets betydelse. I decennier har jag skrivit om mitt eget liv och om andras,  närståendes och författare som engagerat mig från Agnes von Krusenstjerna över Fredrika Runeberg till Alma Söderhjelm. Nästan lika länge har jag hållit skrivarkurser för att uppmuntra människor till att skriva om sitt liv.  Vid bokmässan i Göteborg i höstas blev jag påmind om hur viktigt det muntliga berättandet kan vara. 

Tillsammans med trettioåtta andra kvinnliga författare deltog jag nämligen i vad arrangörerna kallade “Den historiska middagen” vid vilken vi satt tillsammans runt ett och samma bord och var och en fick tre minuter på sig att berätta om någon kvinna ur det förflutna som förtjänade att lyftas ur glömskan. På förhand var jag skeptisk, jag föreställde mig att det skulle bli för långt, jag föreställde mig att det skulle bli tungt att lyssna men faktum är att det var fängslande från början till slut, att det gemensamma lyssnandet var närmast andäktigt och att jag fortfarande bär berättelserna  – och berättarnas röster – med mig. 

Om de döda behöver de levande vet jag inte men de levande behöver de döda, de behöver kontinuiteten bakåt i tiden. Min amerikanska sonson Jacob har sen tidig barndom varit förtjust i en anekdot om min far och har berättat den vidare för alla som orkat höra. När min far var i fyraårsåldern följde han med sina föräldrar på en släktmiddag. Han placerades mellan två mycket fylliga tanter och när maten skulle serveras var han så liten och tanterna så stora att serveringspersonalen inte fick syn på honom. Vi vet alla hur ett modernt barn skulle ha reagerat men det här var 1917 så min lilla far satt tyst framför sin tomma tallrik och begrundade sin situation. Först när också huvudrätten hade gått honom förbi kom han på en lösning, han vände sig till den ena av de fylliga tanterna och frågade: “Kan tant säga om maten är god i dag?”  Då förstod tanterna vad som hade hänt och lilla far blev serverad. 

Att min sonson är förtjust i anekdoten har förstås delvis att göra med att den förmedlar insikten om att barn en gång i tiden har uppfostrats på ett helt annat sätt. Men den gör också hans farmorsfar levande för honom: Jacob har aldrig träffat honom och de fotografier han sett har mestadels varit av en gammal man men anekdoten får honom att inse att också hans farmorsfar en gång var ett barn, ett barn som (precis som han själv) kunde ha problem med att orientera sig i de vuxnas värld. 

Berättelser kan knyta samman generationer, kan skapa förståelse och naturligtvis är det inte bara de döda som behöver finnas i anekdoter. Också alldeles levande far- och morföräldrar ska  berätta för att deras barnbarn ska se dem i dem i andra roller än deras nuvarande och bli påminda om att också de varit unga, varit barn. Särskilt viktigt är det för alla de far- och morföräldrar som bor långt ifrån sina barnbarn, som inte träffar dem så ofta som de skulle önska och inte kan dela en vardag med dem. Kanske det är dags nu. Under helger samlas släkten. Tänk om man skulle lyfta blickarna från telefonerna och berätta – varför inte bordet runt? Berätta –  och lyssna på varandras berättelser? Barn ska inte behöva tänka strategiskt för att få mat men de ska lära sig att lyssna.

Förresten: vad var det vanligaste ämnet vid Den historiska middagen i Göteborg?

Det var mor- och farmödrar.