Elin Cullhed om kulturstaden Uppsalas trevande tillvaro i skuggan av det spexiga och färdigpaketerade.
I helgen var jag på en trevlig fest där jubilaren överraskades av att en manskör stapplade ut på radhusaltanen, och började sjunga vackert utifrån de ”tre F:en”: ”Flickan, Flaskan, och Fosterlandet”.
Kören var en nationskör i Uppsala, och ju mer jag stod och stirrade på de skäggiga (unga?) männen som i klara stämmor och med ett litet jovialiskt leende på läpparna sjöng ”supa, supa, supa, supa, supa” som refrängens enda ord, började jag fundera på hur logiskt det är att det är något fel med Uppsalas kulturliv.
Jag har alltid skyllt Uppsalas lite trygghetstörstande och halvspännande kulturliv på närheten till Stockholm. Om kulturens största rum i storstaden ligger bara en timme inom räckhåll så blir suget av att skapa något omvälvande på plats i stan automatiskt mindre. Och om man tänker sig att kulturen uppstår i en hunger efter att uttrycka något som ännu ingen gjort på en viss plats, så flödar regionen Mälardalen över av sådana berättelser.
Men jag tror att jag i helgen just omprövade den föreställningen. Före festen i Uppsala var jag i Mehedeby där Landstinget och KRO:s projekt ”Konstkuben” gjort ett stopp intill Arne Ruth och Haideh Daragahi Ruths missionshus. Ett litet vernissage, där ett mobilt rum, varmt som en bastu av solen, förvandlats till en konsthall med installationer och målningar av konstnärerna Ali Ardalan (Gävles fristadskonstnär) och Narek Aghajanyan, under utställningen ”Mållös”, eller ”Speechless”.
Det handlade om att kapas tillgången till ett språk (Ardalan), eller att bli besatt av tanken på ett förlorat hem och börja måla svenska småhus för att förstå vad tillhörighet är (Aghajanyan). En uppslagen ordbok som fått sidorna utskurna, ramar utan motiv (Ardalan). Och så Aghajanyans drabbande och vackra målning ”Alan’s destination”, där vi ser nosen på en gummibåt som sätter av i riktning mot just ett sådant svenskt småhus, men har ett joniskt blått medelhav mellan sig.
Det var en uppsluppen och intim stämning, konstnärerna stod försjunkna i samtal med sina besökare. Då tänkte jag på, att Stockholms kulturliv blir stort inte på grund av Dramaten, Moderna Museet eller Stadsteatern, utan genom mängden av sådana mindre initiativ där den nya konsten direkt får möta en ny publik. Jag tänker på små tidskrifter, minibokförlag, förlagskollektiv, teatergrupper, filmare och konstnärer som hittar eller skapar plattformar där mindre förväntad kultur bereds en plats.
Men för att en sådan plats ska vara eftertraktad, krävs det att den platsen inte är upptagen av något annat. Och för att det akuta behovet av att skapa sådana plattformar eller nya kulturinitiativ ska uppstå, krävs det både upphovpersoner och publik som inte är mättade med den färdiga typ av kultur som studentkulturen serverar. För ur studentspexens, balernas och gaskernas trygga rum läcker ett slags kokett stämning ut över hela Uppsala stad.
”Flickan, Flaskan och Fosterlandet” är skenbart oskyldigt, skojroligt, men döljer egentligen en starkt nationalromantisk ideologi, bakom den borgerliga illusionen att man inte pysslar med politik överhuvudtaget, bara med ploj.
Jag bor mitt i stan och tänker ibland, under nollningsperioden, på vilken sprängkraft som finns i de unga studenter som går omkring och skriker i grupp, utklädda till rymdvarelser.
Så mycket potential. Och så mycket … ingenting.