I stockholmspressen har det rasat en debatt om kulturministern Alice Bah Kuhnkes påstådda försök att via direktiv till Kulturrådet styra verksamheten – eller stödet till litteraturen – med hänsyn till #metoo-kampanjernas påbud. Det har fått Dagens Nyheter att kräva ”stopp för kulturens politisering” och Svenska Dagbladet varnar för att ministern ”minskar mångfalden”.
Kulturministern anser sig misstolkad och det må vara osagt vem av alla debattörerna som har rätt eller fel.
Diskussionen inspirerar hur som helst mig att gå femtio år bakåt. Till den tid då man utredde vad som blev 1974 års stora kulturpolitiska reform, den som lade grunden till den ordning vi har än idag. Där gjorde jag en liten insats. Jag fick i uppdrag att skriva en längre uppsats om de dåvarande ”Målen för den statliga kulturpolitiken” och hur de vuxit fram. Ett ämne jag hade ägnat mig åt när jag läst statsvetenskap.
Nu har jag för första gången på alla år läst om texten och jag utropar: ”Herregud, så förvirrat allt blivit!”. Låt mig först dra mina dåtida tankar.
Före 1960-talet, under det socialdemokratiska folkhemmets tillkomst, hördes ofta att bara människorna fick det ekonomiskt och socialt bättre skulle också känslan öka för ”det som på kultursidorna kallades för kultur”.
Citatet är från den inflytelserika finansministern Ernst Wigforss som senare i livet självkritiskt tillade att ”man ville gärna tro att så fort folk fick det materiellt bra så skulle kulturen följa med”. Det gick inte riktigt så.
Ett hot var den samtidigt framväxande populär- och fritidkulturen med schlager, dans, grammofon, radio, serier, veckopress och sport som lockade ännu mer.
Från både arbetarrörelsens och borgerlighetens kulturaktiva drevs kampanjer mot ”undermålig litteratur”, mot pilsnerfilm och Åsa-Nisse och Alice Babs. TV:s ankomst oroade många.
Den statliga kulturpolitik som tog form på 60-talet syftade till att i kampen mot ”den lågkvalitativa kulturen” stötta det som sades vara mer högstående, dvs oftast de klassiska konstarterna och deras utövare. Deras prestationer skulle spridas och göras tillgängliga över hela landet. Och förvisso gjorde satsningarna på bibliotek, bildningsförbund, utbildningar, teatrar, museer, kulturhus och turnéer att fler fick möta vad som kunde kallas ”traditionell kultur” eller finkultur, samtidigt som ”den breda populärkulturen” åt upp ännu mer av majoriteternas ökade fria tid. Ungefär där slutade min gamla uppsats.
Utvecklingen sedan dess är i mycket historien om hur vallgraven mellan populärkultur och högkultur fylls igen. Se bara på tidningarnas och radio-tv:s kulturbevakning idag. Allt mer utrymme ägnas melodifestivaler och pop och rock, rap jämställs med poesi, boktext med tecknat, reklam och konst, kulturturism, dataspel, foto, livsstil och mode och design blir likvärdiga yttringar, liksom film och netflix-serier och youtube, genrerna glider in i varandra och Bob Dylan får Nobelpris.
En tidigare kulturchef på Stockholms största morgontidning har sagt mig att på hens tid var uppdelningen mellan populär- och finkultur fifty-fifty. Sen ökade relationen medvetet till finkulturens och humanioras nackdel.
Målet från förr, att höja folks förståelse för traditionella kultur- och bildningsideal och därmed bekämpa ”dålig smak och kultur”, har bleknat bort.
Till detta ska läggas att med 1974 års reform blev kulturpolitiken allt mer instrumentell, det vill säga den har satts att tjäna alla möjliga syften beroende på om regeringen är socialdemokratisk eller borgerlig.
Kultur kan användas som lokaliseringspolitiskt instrument för att göra vissa regioner eller städer attraktivare. Kultur kan vara dragmotor för exportindustrin (det svenska musikundret). Kulturpolitik antas bidra till ökad jämlikhet och bättre hälsa och den kan få ”det mångkulturella samhället” att fungera mer friktionsfritt. Kulturpolitik kan uppmuntra ”samhällsförändring” och ”utmana kommersialismen” (populärt hos vänstern), stötta ”entreprenörsanda” (moderaterna) och hjälpa till med ”samhällsanpassning” (t ex bland folk i bråkiga Gottsunda). Och ”kulturarvet” måste värnas (särskilt populärt hos Sverigedemokraterna). Katalogen kan göras längre.
Vad blir summan? Jo, att de en gång enkla mönstren ifråga om kulturpolitikens mål i Sverige har blivit väldigt förvirrande. Jag håller med statsvetaren Rolf Hugosson som för några år sedan skrev en avhandling med titeln ”Vad är kulturpolitik? En fråga om retorik”. Jag hårdrar gärna hans påstående.
Kulturpolitik kan vara vadsomhelst och blir just därför mest av allt en massa snack. Retorik. Det blir typisk kulturdebatt av alltsammans.
Vad kulturpolitik konkret mynnar ut i är däremot inte helt lätt att övertygande redovisa inför väljarna, vilket i sig själv är ett problem.
Men så länge snacket porlar fritt och offentligt så fungerar ändå demokratin. Och vackert så. Också när förvirringen ökar.
Krönika