Ankdamm. Det är så den brukar benämnas, den svenska kultur- och medievärlden. Vi kan visan vid det här laget; Stockholmscentrering, ryggdunkar, världsfrånvändhet, nepotism och klubb för inbördes beundran.
Att kritiken stundtals är orättvis betyder inte att påståendena är helt osanna. Sverige är ett litet land, och därmed ett ännu mindre kulturland. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många aktörer för att i varje enskilt ögonblick undvika sekteristiska tendenser som svågerpolitik och tveksamma allianser. Alla vet detta.
Med den vetskapen kommer ett ansvar: anstränga sig för att i största möjliga mån låta bli! Det kulturella samtalet och mediala granskandet mister i trovärdighet och tyngd, varje gång en journalist intervjuar en polare eller en kritiker recenserar sin författarkompis. Ändå sker det hela tiden.
Sociala medier gör detta fenomen väldigt tydligt, ibland plågsamt mycket så. Eftersom litteraturkritiken är mitt eget område, är det den som fångar min uppmärksamhet. De senaste månaderna har jag på Facebook iakttagit hur kritiker glatt postar info om att de ska recensera en bok – på författarens egen fb-vägg. Jag har sett författare som gått in i trådar för att diskutera recensioner av sina verk, och kritiker som ängsligt utropat ”hoppas du är nöjd med min läsning!”.
Vissa författare länkar till recensionerna av sin bok och taggar kritikerna, ibland så till den grad att man undrar: herregud, är hen fb-vän med precis alla sina kritiker? Det omvända sker också, kritiker lägger ut sina recensioner och kompletterar med ett ”Ping XX (författaren ifråga)”. Ingen verkar tycka det är pinsamt.
Man skulle kunna hävda att det sociala medier gör bara är att öka transparensen kring ett fenomen som ändå, oundvikligen, existerar därute. Att det faktiskt är något positivt att det åtminstone är synligt numera. Kanske det. Men, bara för att ett problem blir synligt upphör det inte att vara ett problem.
Rågången mellan kritiker och författare (två yrkesgrupper som oturligt nog inte sällan samsas i en och samma människokropp) är generande blurrig i det här landet. Ja, jag har säkerligen själv gjort mig skyldig till trampande i grumliga gränsmarker någon gång – de flesta av oss har det.
Det är inte bra för litteraturen. Inte för författarskapen, och sannerligen inte för litteraturkritiken och det kulturella samtalet. Inför varje uppdrag bör en kritiker fråga sig: ”Finns det en lojalitet här som hindrar mig från att såga det här verket vid fotknölarna?” Om svaret är ja – ja, då bör man låta bli.
Det finns nog en och annan psykopatiskt lagd som pallar att göra ner sin bästa väns ur hjärtat framslitna verk, bara för att obekymrat slå sig ner över ett glas rött nästa dag – så låt dem hållas då. Resten av oss behöver navigera efter en mer moralisk kompass.