Som många andra i min generation arbetade jag något år i långvården.
Jag tyckte att jag var väl förtrogen med miljön: de hektiska arbetspassen, bristen på tid för att ta hand om människor varav en del själva tappat en del av sin egen tidsuppfattning. Men bara några år senare var jag tillbaka på samma avdelning, nu som anhörig, sedan min far drabbades av ett slaganfall. Vad jag minns av dessa veckor är främst ordlösheten.
Efter en tid kunde pappa inte prata längre. Vi väntade och vakade.
Lysrören surrade i taket. Det fanns inga ord.
Mitt i natten plockade jag reflexmässigt åt mig en bok från biblioteksvagnen i korridoren. Det visade sig vara Göran Sonnevis diktsamling ”Dikter utan ordning”. Jag läste:
Vems liv? frågade du / Och jag svarade / mitt liv, och ditt / det finns inga andra liv / Men skillnaderna mellan människor? / Det finns bara skillnader / Det gör ingen skillnad! (...)
bara när du blir tydlig / när du / frågar mig, och jag / svarar, och sedan / tillbaka. Bara då finns språk, / bara då finns människa. / Det händer alltså inte / särskilt ofta?
Nej, det mesta / är ännu skillnad / Ska vi prata nån mer gång? / Ja / Tror du att någon förändring är möjlig? / Ja, också det
Jag hade inte tagit dikten till mig, kunnat läsa den så klart, om det inte handlat om sådant jag just då inte hade men behövde ord för.
Lysrören surrade fortfarande likadant. Men någonting var annorlunda.
Det är länge sedan nu och jag har skrivit om det förut. Min mor som då var med och vakade bor idag på ett äldreboende här i staden. Där försvann biblioteksvagnarna under Alliansstyret, och de har inte kommit tillbaka.
Minnet stiger upp när jag läser de tre liberala landstingspolitikernas inlägg (UNT 9/8) om hur man vill skära i ”kulturen” och föra över de ganska små resurserna till ”vården”.
När man här talar om kultur menar man förmodligen bildkonst. Det allra viktigaste för de tre liberala politikerna är att inte höja skatten. Däremot kan man fippla med en mycket liten budgetpost – en procent - som går till det vaga begreppet ”kultur”.
De skriver: ”I många av Sveriges landsting och kommuner finns det en princip som säger att en procent av byggkostnaden ska gå till kultur och konst. Även Region Uppsala har denna princip. Enprocentsregeln är ett över 80 år gammalt påfund och instiftades för att stärka folkbildningen och tillgången till kultur i offentliga miljöer såsom skolor och sjukhus.”
Att stärka folkbildning är alltså ett ”påfund”. (Ordvalet är nedsättande; synonymer till ”påfund” är bl a ”knep” och ”spratt”.)
Man verkar också säga att folkbildning är något som hör det förgångna till – något som inte längre är relevant.
Vi påminner oss om att vi talar om en procent av byggbudgeten. Den summan kommer inte att lösa några av de akuta problem Landstinget har. Men det är tydligen irriterande att allmänna medel används för att förmedla kultur i offentlig miljö.
Den offentliga konsten är nu inte till för konstnärerna utan för dem som möter den i sådana miljöer. Själva idén med denna ”folkbildning” var att fördela kulturella resurser.
Folkbildning handlar om makt – över det egna livet. Jag måste inte intressera mig för ”kultur” – men jag ska ha möjligheten att använda dess verktyg för att förstå min värld och mig själv.
När jag behöver dem ska de finnas där. Ungefär så formulerade också bibliotekspionjären och högerpolitikern Valfrid Palmgren saken vid förra seklets början.
Att höja landstingsskatten är, ur ett annat perspektiv än det borgerliga, att fördela resurser dit där de behövs. Det kan man diskutera och vi kommer inte att bli inte överens.
Men även ”kulturen” handlar om resurser som kan och bör fördelas och förmedlas – och det är underligt att just liberaler beskriver detta som ett ”påfund”.
Jag minns en diskussion om ”kulturens” vara eller inte vara där jag deltog vid nittiotalets början; då var det finanskris och Uppsala ledde ligan när det gällde att stänga bibliotek. En moderat politiker formulerade valet så: sjukhussängar eller bibliotek! Jag tror att jag svarade att om man försatt sig i den valsituationen har man också förverkat sitt politiska förtroende. Men då var det akut kris. Idag råder tvärtom högkonjunktur. Under andra politiska epoker var det då möjligt med satsningar på kultur.
Det är lätt att sympatisera med politiker som under vånda försöker lösa stora problem inom vården. Men det är betydligt svårare att förstå den kultursyn som allt oftare gör sig påmind bland politiker som ser ”kultur” som körsbär på tårtan och inte som den plats där samhället, i en kör av olika röster, hela tiden talar med sig självt.