För några veckor hörde min mans son i Stockholm av sig med en fråga om huruvida hans far var villig att på Skype ställa upp för sitt barnbarn, sjuåriga Rufus, som av sin lärare i första klass fått uppgiften att intervjua en äldre människa om skolan förr i världen. Min man blev glad, mycket glad, och när intervjun blev av – med Rufus pappa som teknisk assistent – var Rufus inte bara allvarsam och fokuserad utan också väl förberedd med frågor som “Hurudan var din lärare?” och “Vilket ämne tyckte du bäst om?”. Till skillnad från mången vuxen intervjuare glömde han inte heller den viktigaste frågan, nämligen “Finns det något mer du gärna vill säga?” Min man fick berätta om den långt strängare disciplinen med lärare som kunde lugga elever, ta dem i örat eller smälla till dem, om lärare som mobbade elever som de ogenerat kallade dumma eller som kom från mindre välbeställda hem, om skolmaten makaronivälling och ärtsoppa med fläskbitar med svål – och ibland borst på – som man var tvungen att äta upp hur omöjligt det än kunde kännas. Intervjun avslutades med ett artigt tack från Rufus sida.
Varför är den här sortens intervjuer så värdefulla? Därför att barn lätt tänker sig att de gamla alltid har varit gamla, därför att det inte spontant faller dem in att deras äldre släktingar har en historia. Och därför att dagens barn med all sin elektronik och alla sina hobbies i mindre utsträckning än tidigare generationers barn har tid att lyssna på de äldre.
Och för att också barnens egna föräldrar på motsvarande vis är mera upptagna än föräldrar förr och därför mindre benägna att uppmuntra sina barn till att lyssna. Visserligen finns det uttalat självsäkra och berättarglada far- och morföräldrar som förmår höja rösten och få barnbarnen att lystra men många är snarare rädda för att tvinga sig på. Den som inte bemöts med intresse tror inte att den har något intressant att säga.
Det var uppenbart att Rufus under intervjuns gång blev alltmer uppmärksam och vid middagsbordet ska han ivrigt ha berättat för sin mamma om vad farfar hade sagt. Nu är förstås frågan om det går att hålla liv i intresset tills Rufus och farfar träffas härnäst. Farfar skulle nämligen ha mycket mer att berätta.
Till exempel om kulspetspennan han som åttaåring hittade på gatan i hemstaden Borgå. Kulspetspennor var ännu ovanliga den tiden och i den lilla gossens ögon var den en dyrgrip. Vad gör man då med en dyrgrip som man hittar på gatan? Man för den naturligtvis till polisstationen. Dit travade gossen alltså iväg och anmälde sitt fynd över disk. En konstapel tog emot pennan och skrev en rapport – användandes kulspetspennan, vilket gossen ogillade. Gossen frågade vad som nu skulle hända och polisen svarade att det gällde att vänta ett år för att se om pennan blev avhämtas av sin rättmätiga ägare. “Vad händer om ingen kommer inom ett år?” undrade gossen. “Ja, då kan du få pennan,” svarade polisen. Gossen höll reda på tidens gång och om ett år var han tillbaka på polisstationen. Pennan fanns kvar, gossen fick den, men vid det här laget var den torr.
Vad skulle Rufus utbyte av den här anekdoten kunna tänkas vara? En glimt av sin farfars personlighet, förvisso, men också en bild av en annan tid med andra materiella förhållanden – Rufus skulle väl knappt gitta plocka upp en kulspetspenna från gatan – och ett mycket annorlunda sätt att förhålla sig till barn. Anekdoten är ett stycke åskådlig kulturhistoria.