När jag var 15 pryade jag på den lokala tidningen (nej, inte UNT). Jag hade noterat att det inte fanns några recensioner av ungdomsböcker och erbjöd kulturchefen där att skriva sådana. Eftersom jag älskade att läsa och tyckte det var roligt att formulera mig så kanske det skulle kunna gå med lite initial hjälp av någon redaktör.
Kulturchefen satte upp sina glasögon i pannan, vräkte sig bakåt i stolen och vrålskrattade åt mitt förslag. Än i dag minns jag inte hur jag tog mig ut ur hans boktraveklädda rum.
Skulle jag kunnat prata med den där femtonåringen som var jag under tidigt 1970- tal så skulle jag sagt: stå på dig! Fråga vad denna kulturchef tyckte var så skrattretande med förslaget. Och varför han tyckte det var viktigt att trycka till en ung människa på detta sätt.
Det var först 15 år och diverse erfarenheter senare som jag vågade mig på att göra ett nytt försök, men på en annan tidning. Där möttes jag inte alls av något gapskratt, utan av vänligt intresse.
I boken ”Saker jag hade velat veta när jag var 15” som kommer ut i dag, 8 mars, verkar erfarenheten inte vara så särdeles unik. Boken är full av peppsamtal som ett antal framstående, egensinniga och smarta kvinnor skulle vilja hålla med den osäkra och längtande femtonåring som de en gång varit.
Mest poetiskt är kanske Bodil Malmstens del, men mest användbart tycker jag insikten om att inga val man gör längs livets stig är definitiva. Det är så lätt att tro det när man är femton. Men det går alltid att ändra spår, växa och utvecklas. I synnerhet om vi inser att män med makt inte alltid har rätt.