Sanning och fiktion. I den här bokhyllan ryms allt från reportageböcker som Peter Fröberg Idlings "Pol pots leende" till Sun-Mi Hwangs globala succéfabel "Hönan som drömde om att flyga". Och så ska det vara, menar Fredrik Hardenborg, som ibland får in kunder i bokhandeln som frågar om en bok är "en verklig historia eller 'bara' en roman".
Jag såg pjäsen "Spegelmannen" på Uppsala stadsteater och den berörde mig djupt. Den berörde mig djupt för den satte fingret på någonting som jag funderat på väldigt mycket den senaste tiden, nämligen detta med sanning kontra fiktion.
Spegelmannen handlar om Claas Relotius, en prisbelönt och hyllad journalist som jobbade för det tyska nyhetsmagasinet Der Spiegel. 2018 framkom det att han till stor del fabricerat sina artiklar. Det blev naturligtvis en stor skandal. Relotius fick sparken och var tvungen att lämna tillbaka priserna han fått. Der Spiegels trovärdighet var för evigt nedsolkad.
I pjäsen uttrycker en av karaktärerna en stark avsky för skönlitteratur. Han anser att det är slöseri med tid att läsa romaner eftersom all skönlitteratur är baserad på lögner. Lite väl hårddraget kan man tycka, men samtidigt ringar han in ett samtidsfenomen.
När jag inte skriver jobbar jag i en bokhandel. En inte helt ovanlig fråga från kunder är om boken de ska köpa är en verklig historia, eller om det bara är en roman. Som om en uppdiktad berättelse inte har samma giltighet och tyngd som en biografi eller en faktabok.
Jag kan, till viss del, förstå denna fråga.
Vi lever i en tid då sanningen hanteras mindre varsamt än någonsin. Allt ifrån manipulerade filmklipp på sociala medier till presidenter som, utan att presentera några som helst bevis, envist hävdar att valresultat var riggat.
Därför är det kanske inte så konstigt att vi letar efter något som vi kan hålla upp, nästan som en trofé, och säga att det här är en absolut sanning. I detta mörkrets tidsålder söker vi alla efter en ljuskälla.
Jag är den första att skriva under på att sanningen hör hemma i god journalistik. Den är absolut nödvändig för att ge tyngd åt till exempel en tidning som Der Spiegel. Men god journalistik är en sak, och fiktion någonting helt annat.
Sedan urminnes tider har människor haft ett behov av berättelser. Genom berättelser får vi en möjlighet att förstå någonting om oss själva och den värld vi lever i. Den behöver inte vara självupplevd för att den ska beröra oss. Dostojevskij behövde inte själv begå ett mord för att kunna skriva Brott och straff. William Golding satt inte strandsatt på en öde ö när han skrev Flugornas herre. En hastig blick i bokhyllan, så förstår du att detta bara är två exempel från en väldigt lång lista.
Att läsa skönlitteratur, eller att uppleva en teaterföreställning, är att ingå ett avtal. Det vi tar del av är en fantasi, ett skådespel. Därmed inte sagt att det är en lögn. Om författare bara skulle skriva böcker om det de själva upplevt skulle vi få en väldigt fattig litteratur. Fantasin är en otroligt viktig del av det som gör oss till tänkande och levande människor. Genom litteratur, teater och all former av kultur ges vi möjligheten att öppna dörren till ett fantastiskt inre landskap. Det är någonting vackert, och absolut livsnödvändigt.
Själva uppsättningen av Spegelmannen var förresten väldigt bra, bland det bästa jag sett på Uppsala stadsteater. Men vad spelar det för roll att jag skriver det här? Det här är ju bara en krönika. Vem vet vad som är sant i den.