”Nu är det sommar nu är det sol / nu är det koskit i hagen…”
Det ska vi vara glada för. Utan betande kor och får vore vi vilse i förbuskningsland. Men det kanske är typisk pensionärsnostalgi, att bli glad över betande kreatur i ett till synes levande jordbrukslandskap?
Fast helt naturligt är det svenska sommarlandskapet en del av kulturupplevelserna i juli-augusti. Oavsett om man beundrar sameslöjd i fjällen, lyssnar på opera på Skäret, målar akvareller på Västkusten, rejvar i storstädernas parker eller njuter sommar med en bok nånstans längs Fyrisån.
Bokledes kan man till exempel ge sig ut med Kerstin Ekman i hagmarkens värld av växter och djur. "Gubbas hage” heter nya boken. Föredrar man skog är tidigare boken ”Herrarna i skogen” att rekommendera. Eller den tunna och frusna berättelsen om ”Hunden”.
Ekmans knivskarpa iakttagelser, ganska komplicerade både precisa språk och vidlyftiga berättande tar nästan andan ur mig. Hon är en stor författare. Vilket inte alla bra författare är.
Men nya böcker i all ära - vad är det för fel på de gamla? Vissa böcker eller texter går aldrig ur tiden.
Som Harry Martinsons naturdikter. Eller Folke Dahlbergs lilla bok ”Vättern” med Dahlbergs texter och illustrationer. Kanske borde man sakta cykla runt Vättern med boken i bakfickan och en martinsonsk närgranskning av vad markerna bjuder av liv…
Då kan man även ha glädje av Åke Sandhalls ”småkryp, bestämningsbok av 445 arter” med fotografier och näst intill poetiska texter om allt från vinbärsfuks till blindbroms.
För att inte tala om Nils Erik Landells ”Horntroll och humlebagge”. Även den rätt så poetisk. Och antikvarisk.
Ständigt återkommande, för att inte säga traditionell, sommarbok är sedan decennier för mig just Tove Jansons ”Sommarboken” om Sofia och hennes farmor på den karga ön utanför Helsingfors. Klokhet och kärlek till såväl den mänskliga naturen som den geografisk-biologiska kan man inte få för mycket av!
Naturen är förstås inte ofarlig. Och våra tankar och känslor kan på natten vrida till också det på dagtid välbekanta. Som Elisabet Hermodsson skriver: ”landskapet/ griper omkring sig/ med vida grenar/ jag ropar/ som en fåne/ jagad av månskräck…”.
Att rysande gå genom skogen en blåsig mörk augustinatt - eller vällustigt bada i en månstrimma i varmt augustivatten. Att läsa om raukarnas själ och själv vara en korsning mellan sten och människa…
Så kan man leva sitt kulturliv under sommaren med gamla eller nya texter i tankarna.
Den här sommaren gottar jag mig särskilt i Fredrik Stillesjös underfundiga poesi ”I träden bor marken och fåglarna” från 2010:
"I skravelsten
och klippans klev
står vindens ögon öppna
och dörrarna finns inte mer
de inom boende
sitter nu i fågelträden
sjunger om ett annat liv
med döden utan fängsel"
Något att begrunda mitt i den sommar som så småningom ska bli höst där ”allt kött är hö och blomstren dö” och man knappt vågar tro att naturen verkligen kommer att grönska ännu en gång på andra sidan vintern.
Då, när mörkret har sänkt sig och kylan tränger sig på, är det kanske ännu mer läge att läsa sommarböcker och naturskildringar, för att orka överleva, än nu när vi faktiskt ännu befinner oss i den vänliga grönskans ljuva sommarfamn…
Med eller utan horntroll, raukar och månskräck.