"Om jag skulle sätta upp Romeo och Julia som på Shakespeares tid, med män i de kvinnliga rollerna, skulle parlamentet debattera det i en vecka."
Det var våren 2013 och teaterfestival i Budapest. Teaterchefen Róbert Alföldi talade vid ett panelsamtal och skulle snart närma sig sin sista föreställning på Nationalteatern vid Donaus strand. Efter flera års politisk hatkampanj mot den "judiska bögen" och hans "bögpjäser" skulle han bara bort.
Den ungerska högern är besatt av teater, förklarade festivalchefen Andrea Tompa över en stadig löksoppa vid Petöfibrons fäste. Med teatern definieras den ungerska identiteten, här sker viktig politisk positionering och symbolisk maktutövning. Och mycket riktigt: Under festivalveckan går landets kulturministerium ut med en protest mot programmet på detta fristående showcase. Det är inte "ungerskt" på ett korrekt sätt.
Två år senare använder landets polis tårgas mot små barn. "Vi ungrare är fulla av fruktan" säger premiärminister Viktor Orbán och förklarar att han inte vill ha "muslimer" i sitt land. Regeringen hävdar att flyktingar använder sina bebisar som "mänskliga sköldar". Och snart kan militär komma att sättas in mot flyende människor.
I ett sådant läge tycker ledningen för Bok- och biblioteksmässan i Göteborg att det är lämpligt att samarbeta med det ungerska kulturinstitutet Balassi, som – milt uttryckt – står Orban-regimen nära.
För att anropa journalisten Masha Gessen: Det är vidrigt att de med sin medverkan "kan ta åt sig äran av den goda ungerska litteraturen". Denna ryska superstjärna orsakade som bekant mässans första riktiga dramatik, då hon i sitt invigningstal sade sig vara "förskräckt över att dela scen med en representant för Ungerns regering" och fick se dem resa sig och gå. Och vad hade Bokmässan egentligen väntat sig? Kanske precis detta, kan den cyniske spekulera. Kontroverser ger ju bra klick.
Men synen på konst och kultur som ett avslöjande lackmustest för antidemokrater är givetvis ingenting nytt. Det dröjde ända till början av 1990-talet innan påven bad om ursäkt för behandlingen av Galileo Galilei, och hans ”Dialog” låg i mer än 200 år på Vatikanen lista över förbjudna böcker. Under franska revolutionen konfiskerades böcker från aristokratin och kyrkan, och 1792 sattes biblioteket i Saint-Germain-des-Prés i brand. De nazistiska bokbålen 1933 och utrensningen av entartete Kunst blev en fasansfull föraning om vad som komma skulle.Från 30-talets Sovjetunionen finns vittnesmål som pekar på hur sagofiguren "Askungen" kunde dömas för ”förräderi mot arbetarklassen” i ryska klassrum, för att ta ett absurt exempel. I vår tid visar sig regimerna i Pyongyang, Beijing och Moskva ständigt livrädda för filmare, poeter och feministiska konstnärskollektiv.
Kanske är det mot den bakgrunden som Göran Hägglunds famösa utfall mot elitistiska kultursidor och "svårartade performancevrål" väckte sådan ilska för några år sedan. Hägglund är ingen antidemokrat. Men han lät som en antidemokrat. På rent okynne lät han precis som en politiker som inte gillar att det spelas degenererade bögpjäser på nationalscenen i Budapest.
Det är lätt – och rätt – att peka finger åt Europas favoritskurk Viktor Orbán. Men vi kanske ska se oss omkring där vi står? Så sent som i veckan blev det känt att Sverigedemokraternas ordförande i Norrtälje vill att journalister inom public service ska – lyssna nu – åsiktsregistreras. Sedan tidigare vet vi att SD vill dra in medel till all folkbildning som inte syftar till att stärka Sveriges "interna sammanhållning och nationella gemenskap" och att landets andre vice talman omtalat en utställning med världskonstnären Andres Serrano som "sjuk".
Var och en som vill kan helt enkelt se att den utskällda ungerska regimen har andliga bundsförvanter – i Sveriges riksdag.