Strax före sommarlovet släpps flera av Astrid Lindgrens sagor som ljudböcker på Storytel. Det är inte de allra kändaste som ”Mio, min Mio” och ”Pippi Långstrump”, utan titlar som den söta ”Draken med de röda ögonen” och ”I skymningslandet”. Som gjort för lyssning under långa bilfärder på semestern.
Men här finns också Astrid Lindgrens svårmodiga verk ”Sunnanäng”. Hon beskriver fattigbarn som har det så eländigt att det gör ont i bröstet. Får det vara så här?
Astrid Lindgren (1907–2002) var mer än en författare. Hon var en barnaktivist. Hon var envis och framförde alltid barnens rättigheter.
Jag gissar att många av mina värderingar grundar sig i hennes författarskap.
Klart Pippi kan säga ifrån till Prussiluskan.
Klart Lotta på Bråkmakargatan har rätt att vara egensinnig.
Klart barnen i Sunnanäng ska få tälja barkbåtar och leka med andra barn.
Viktiga lärdomar som kan kännas som självklarheter, men rättigheter kan aldrig tas för givna.
Att få höra Astrid Lindgrens skorrande småländska ”r” tar mig tillbaka till barndomen. Astrid var min generations extrafarmor. Hon läste sagor med övertygelse och utan onödiga omskrivningar. Det var som det var. Ibland var det för hemskt.
För många har Astrid Lindgren skapat en länk till fattig-Sverige och krigsåren. Tider som vi själva inte upplevt, utan bara hört talas om. Tider när barn led i tystnad.
Först 1979 förbjöds barnaga i Sverige och FN:s barnkonvention trädde i kraft så sent som 1990. Författaren Astrid Lindgren levde och verkade under en tid då barns rättigheter kontinuerligt stärktes. Hennes sagor gav luft åt barnens röster. Och det behövs, i alla tider. Men många av sagorna i Storytels urval saknar referenspunkter som dagens små kan känna igen sig i. Texterna är smyckade med vackra ålderdomliga begrepp.
Författaren Pascale Vallin Johansson tycks vilja skapa en koppling till Astrid Lindgren i sin nya bok ”Systrarna av Silverdalen”. Det är ett ambitiöst projekt. Jag är skeptisk till en början.
”Allrakäraste syster” är en saga som i många familjer gått från mor till dotter. Älskad över flera generationer. Läst om och om igen.
Säger någon ”ett måste du veta”, kniper det till i bröstet. Författaren Pascale Vallin Johanssons val att ge huvudpersonerna samma namn som de oskiljaktiga systrarna i Astrids saga är nästan provocerade. Men det finns en länk redan här, en logik som kommer att visa sig. Det finns egentligen bara ett sätt som de två själsfränderna kunde ha mötts. Och det var om de var från olika tider.
Ylva-Li i ”Systrarna av Silverdalen” heter just så för att hennes mamma alltid älskat boken ”Allrakäraste syster”. Självklart måste Ylva-Li (och hennes mobiltelefon som spelar Lalehs ”Goliat”) förflytta sig till 1945 för att träffa krigsårens Barbro. Större delen av berättelsen utspelar sig innan ”Allrakäraste syster” gavs ut för första gången 1949.
”Allrakäraste syster” är en saga för barn i förskoleåldern. ”Systrarna av Silverdalen” vänder sig till äldre barn och gömmer flera hänvisningar till Astrids originalsaga. Intvinnat bland mysterierna finns också en genomgång av barns rättigheter.
Att man faktiskt inte får behandla små hur som helst.
Och att även barn kan säga ifrån.
Pascale Vallin Johansson lyckas knyta band över tiden tillbaka till Astrid Lindgrens författarskap.
Har du läst ”Allrakäraste syster” vet du att den är sorglig. Att lyssna till Gabriella Boris uppläsning av ”Systrarna av Silverdalen” får det att knyta sig i bröstet många gånger.
För en länk ska inte brytas.
Men en dag vissnar förgätmigejen, precis som Salikons rosor.