Reptilhjärnan kickar in som den ofta gör när storasystrar säger förnumstiga saker till en och man blir åtta år och förstår att man är sedd på av den tuggummituggande sprayluggen som mindre vetande och världsvan.
Jag replikerar därför med försvar. Mina 46 år till trots. ”Ja, du vet vi hann precis köpa dem och så kom snön och…” Jag hinner inte längre. Hon än kvickare än jag. ”Jajaja, men alltså du vet att det betyder död att plocka in ljungen.” Om regredieringen till kränkt åttaåring varit kobrasnabb så var jag nu ännu månare om att agera kvickt. Jag slängde upp dörren, hivade ut hela kassen och ropade desperat efter den att ”Nu är ljungen ute, den hann nästan aldrig ens vara inne!”. Jag hoppades att universum inte hunnit uppfatta kassen där på hallgolvet. Men det väckte en olust i mig.
Som det är med skrock så går det nästan alltid att upphäva trolldomen genom att utföra magiska handlingar; knacka sig tre gånger i ryggen när man går på gallerbrunn för att inte hamna i finkan, tviatviatvia efter svarta katter, slänga salt över axeln för att mota sju års olycka på flykt efter spegelkross och be mottagaren av globalknivsetet hen just fått i julklapp att betala en spänn i syfte att undgå odefinierad otur. Jag hade inget sånt att hemfalla åt när det kom till ljungen. Ingenting. Inget spottande eller kastande av läkande kryddor i en särskild tågordning över olika kroppsdelar. Det enda jag hade var att hoppas att universum skulle skona oss.
Det skulle universum inte göra.
Pappa ringde en lördag. Inte vilken lördag som helst utan den före första advent. Vi hade öppnat upp kattvinden och plockat ut adventsljusstakar, knöliga pappstjärnor och misteln i metall för dörrposten in till vardagsrummet. Det senare, läser jag nu, är en tradition från viktorianska England som ger killgubbar fri lejd att kyssa kvinnor under misteln och att det betyder otur för den ogina kvinna som vägrar. Lika fräscht som rättvist. Nåväl. Åter till julstöket.
Jag satt i telefonsamtal med tidigare nämnda storasyster för att be henne köpa kampanjvaror ur Åhléns julkalendersortiment åt mig, när det ringde på andra linjen. Det var pappa. Och pappor ringer ju som bekant för att de vill något. Så jag växlade samtal och svarade. Han bad oss komma över och ta adjö. Salli hade varit klen ett tag. Svag i benen och trött. Men efter en session hos veterinären där de plockat ut en stor del av tänderna i överkäken hade det snabbt blivit sämre. Det var dags nu. För man kan göra så med djur. Hon var fjorton år och den raraste och finaste hund man kan önska. En vän och själ att luta sig mot, när livet varit som bäst och som allra sämst.
Hon fick somna in senare samma dag. Vi tog ett långt och fint farväl. Andades in hennes doft. Lät pälsens mjuka men definierade lockar spela mellan våra fingrar, för att pränta in sensoriska minnen i våra handflator och fingertoppar. Viskade att vi älskade och aldrig skulle glömma.
Ljungen förvisades till komposten, utan att passera varken gå eller kruka. De sedan mycket länge vissnade penséerna ersatte jag instinktivt med en präktig enbuske. Det skulle vid närmare efterforskning vara det bästa jag hade kunnat göra. För om ljung sägs ha magiska krafter, så skulle det visa sig inte vara i närheten av enens. På ett bra sätt. Men det, det är en helt annan historia.
God jul!