”En stad måste få leva och pulsera. Att bo supercentralt och gnälla på ljud rimmar inte.” Det skriver rapparen Petter på sin Instagramsida.
Inlägget är en del i debatten kring ”klubbdöden”, där en rad klubb- och konsertlokaler tvingas stänga till följd av renovering av lokaler och närboendes klagomål. Nanne Grönwall menar i sin tur att ”nedläggningarna […] hotar att ta död på Stockholms kulturliv” (Aftonbladet 23/5).
De senaste åren har diskussionen om ljudstörningar i stadsmiljön tagit fart. Befintliga verksamheter och institutioner tvingas lägga ner eller kraftigt begränsa verksamheten efter närboendes klagomål på buller. Jag skrev tidigare om detta i samband med att tv-profilen Pekka Heino ville tysta kyrkklockorna i Kungsholms Ulrika Eleonora kyrka, med hänvisning till att de skulle utgöra en ljudstörning. Argumentet var detsamma som framförs av de som nu protesterar mot klubbdöden – den som bor i en stad måste tåla lite ljud.
Nu som då vidhåller även jag att en stad måste få låta – det är ingen som tvingar dig att bosätta dig intill vare sig en kyrka eller en etablerad nattklubb, det är ett val du själv gör. Men att enbart anklaga de individer som störs av klubbljudet känns ändå lite märkligt. Och hårt. De hätska tongångar som piskas upp mellan ”klubbdödare” och ”klubbkramare” är knappast något som kommer att bättra på den katastrofala stämningen.
De närboendes möjlighet att klaga möjliggörs av den lagstiftning som finns kring buller. Det handlar alltså om lagar som har tillkommit för att skydda den enskilde. Vi kanske oftast tänker på buller som något som härrör från trafik eller industriverksamheter, men buller beskrivs av Boverket som ”oönskat ljud [som] kan vara störande, i synnerhet när människor söker tystnaden för vila, rekreation och återhämtning.” Med andra ord, det vi vill använda bostaden till.
Och utifrån en kategorisering där ”oönskat ljud” är att anse som buller blir det inte särskilt svårt att placera vare sig trafikbuller, musik eller kyrkklockor i detta fack. Folkhälsomyndighetens riktvärde är dessutom lägre för så kallat musikbuller, då detta innehåller både lågfrekvent- och tonalt ljud (vilket anses vara extra påfrestande). Så ja, musik går tekniskt sett att klassa som buller.
Men hur kommer det sig att närboende plötsligt har börjat klaga? Vad är det som har hänt? Varför behandlar de musik på samma sätt som trafikbuller?
Är det kanske så att ljudvolymen har ökat? Tekniken som sådan kan visserligen medge detta – dagens musik är som regel kompressorbehandlad. Genom användningen av detta ljudbearbetningsverktyg erhålls en jämnare ljuddynamik, och därmed möjliggörs en genomsnittligt högre ljudvolym. I denna tar basfrekvenserna stor plats. En basfrekvens kräver inte så stor ljudstyrka, men när den totala volymen höjs blir basen dominerande i lyssningsupplevelsen – kanske mest för den som befinner sig en bit bort och inte hör musikens mellanregister.
Men, det handlar inte bara om tekniken. Kulturen är en produkt av det samhälle vi alla är en del av, och klubbdöden är en del av den pågående samtiden. Och här verkar det helt klart som att det har skett en attitydförändring. Plötsligt är det inte konstigt att ifrågasätta kulturens – och kanske särskilt musikens – existensberättigande i det offentliga rummet. Så för att närma oss frågan om hur vi kan undkomma klubbdöden tror jag att vi först behöver vi fundera över varför attityden gentemot musik har förändras. Har vi blivit mer intoleranta?