Trefaldighetskyrkans klockor ringer – klangerna sprider sig över Domkyrkoplans öppna ytor, över lönnarnas klargula höstlöv, över stadens brus. Utanför kyrkan har en grupp på omkring 20 personer samlats. Alla bär mörka kläder. Snart följer de prästens ljusa röcklin upp för Åsgränds skrovliga gatstenar, upp mot kyrkogården. Och klockorna ringer – allvarsamt, sörjande, tröstande.
Med centralt belägna kyrkor och doktorspromoveringar ackompanjerade av dånande kanoner är Uppsala en stad där ceremonier och traditioner är närvarande i stadsbildens ljudmiljö. Under året har en debatt kring klockringningarnas vara eller inte vara i centrala Stockholm förts. Flera av kyrkorna har nu tvingats att begränsa klockringningen efter att denna anmälts som ”buller” av grannar (Hem & Hyra 21/9). Klagomålen har framförallt rört tidsangivelser nattetid. Men tv-profilen Pekka Heino gick ett steg längre: Han ville begränsa klockringningen vid såväl dop, mässor, vigslar som begravningar: ”Detta är tillfällen som enbart rör det handfull personer som deltar i ceremonin – varför ska ljudstörningen drabba alla inom hörhåll”, undrade han i sitt klagomål till miljöförvaltningen (Hem & Hyra 17/10). Heino fick som han ville, och Kungsholms Ulrika Eleonora Kyrka har nu begränsat ringningarna vid dop, bröllop och begravning.
Något i Heinos undran gör mig märkligt beklämd. Det handlar inte nödvändigtvis om kulturarv eller religiositet, eller ens om likställandet av klockringning och buller. Kanske blir det tydligare om vi försöker utläsa vad Heino faktiskt ger uttryck för: ”Varför ska jag behöva ta del av något som inte direkt angår mig?” Heino verkar mena att vi bara behöver ta del av det vi gillar och uppskattar, eller det som angår oss själva på ett närliggande subjektivt plan. I vissa fall kan detta tänkas gälla – du behöver exempelvis inte titta på ett visst tv-program om du inte uppskattar det och du behöver inte äta mat som inte faller dig i smaken. Men ljudstörningar är en naturlig del av livet: en rockkonsert med U2, en hemmamatch mellan IK Sirius och GIF Sundsvall eller en studentikos nationsfest tvärsöver gatan där du bor. Även om vi inte är studenter, om vi föredrar kammarmusik framför rockmusik eller om vi avskyr sport är det här ljud som vi måste acceptera – trots att händelserna inte angår oss personligen.
När kyrkornas klockor ringer krävs det inte att Heino deltar i någon av de ceremonier som uppmärksammas – det räcker med att han tar del av klangerna. I ett civiliserat samhälle förväntas vi förstå och respektera varandras olikheter – även om andra individers intressen potentiellt sett inkräktar på egenintresset att slippa störas av oönskade ljud. Ytterst är det frågan om vad ett samhälle utgörs av. Ska vi alla befinna oss i separata filterbubblor i vilka det är möjligt att frånsäga sig allt ansvar för de människor som inte ryms innanför bubblans väggar? Är det ens möjligt att tala om ett samhälle om varje individ bara bryr sig om det som angår henne själv på ett subjektivt plan?
När en människa utan efterlevande lämnar oss så angår döden i princip ingen personligen. Men klockornas dån markerar ändå att en förändring har skett – klockringningen blir ett erkännande av det liv som levats. När Trefaldighetskyrkans klockor ringer för begravning så angår det mig på ett allmänt plan: en medmänniska har lämnat oss. Jag vet inte vem hon var, men jag stannar upp och låter sakta klangerna tona bort. Platsen töms på människor, men kvar blir känslan av en tacksamhet över livet.