Läs en dystopi och känn din samtid. Så har det alltid varit. Litteraturens (och filmens) dystopier är ju ofta samhällskritik berättad i form av ett worst case scenario: Så här illa kan det gå om vi fortsätter. Eller kan de vara rena speglingar av de rädslor som finns i ett samhälle. Genom historien har det exempelvis handlat om kalla kriget, utvecklingen av artificiell intelligens, framväxande totalitära krafter, pandemier och terrorism.
Våren 2020 är det klimatkrisen som ger bästa stoff för dystopierna. Och i detta hänseende har klimatkrisen faktiskt allt. Den är stor. Allomfattande. Dramatisk. Den är lätt att dra till sin spets, ända fram mot jordens undergång. Den drabbar och angår alla.
Men framför allt: Den är vårt eget fel. Den är ångest.
Under våren kommer det ut flera böcker med klimattema. Alla kan inte kallas dystopier, som Jonathan Safran Foers kommande bok "Det är vi som är klimatet", som mer är en personlig undersökning av om vi är beredda på att ändra våra liv för att rädda världen. Helt mitt i prick är däremot nyutkomna "Lilo" av debutanten Erik Hågård. I den vandrar Gawar och Loé genom en förstörd värld, där civilisationen är ett minne blott och tillvaron är ett enda lidande. "Svårt att riktigt tro på", invände recensenten Jan-Olov Nyström i denna tidning för en vecka sedan, medan andra kritiker varit betydligt mer positiva. Svenska Dagbladet kallade den exempelvis "enastående och originell". Hursomhelst är det inte svårt att dra paralleller till en genrejätte: Cormac McCarthys "Vägen", där en man och hans son vandrar genom en närmast obefintligt landskap mot ... ja, vadå? (Kusten, faktiskt, men de vet inte riktigt om det kommer att hjälpa dem.)
Det är ungefär där jag själv brukar tappa tålamodet med dystopier. Detta tröstlösa sökande efter hopp och liv! Läsning behöver inte på något sätt vara upplyftande, men tröstlösheten får mig att vilja ta paus och titta på tv-serien "Star Trek". Där alla andra berättade om hur teknik och artificiell intelligens kommer att ta över världen och tränga ut människan är Star Trek motsatsen. Den är en ren teknikutopi, där människan använt den tekniska utvecklingen till något positivt. Människor i framtiden arbetar tillsammans i fullständig jämställdhet. Utvecklingen går framåt, både gällande medicinska upptäckter och mellanmänsklig kommunikation. Jag älskar det, men det ses ofta som töntigt – förmodligen för att beskrivningen av en positiv utveckling är så långt ifrån samhällskritik man kan komma. Utopin är trygg, eftersom den handlar om att allt kommer att bli bra bara vi fortsätter som vi gör.
Klimatkrisen lockar inte till några sådana tolkningar. Tvärtom. Vi lär få vänta länge på att få läsa en riktigt bra klimatutopi. Svaret på frågan varför är så enkelt att det knappt behöver sägas. Klimatkrisen har inget lyckligt slut. Den har ingen revolution som kan vända utvecklingen, ingen avancerad teknik som kan användas för att ta bort problemet. Den enda möjligheten till positivt slut på klimatkrisen är att klimatkrisen slutar hända. Det vore toppen, men det blir ingen bra bok. Det blir möjligen en självhjälpsbok. Så lever du klimatsmart. Så drar du ditt strå till stacken. Nyttigt och trevligt – men också något helt annat.
Så länge krisen pågår utan synbar vändning lär vi fortsätta att vandra genom nedbrunna landskap i jakt på hopp.