Katter har länge haft en särställning inom kulturen, inte minst inom barnbokslitteraturen.
Diskussionerna kring Tidöpartiernas kulturkanon har främst rört dess själva existens. Ska staten blanda sig i vad som är god kultur? Och hur ska en kulturkanon stå sig över tid? Debatten har mindre handlat om vad den bör innehålla. Mitt svar på den frågan är enkelt: Katter!
Varför? För katter är egensinniga och går inte att kuva.
Katter har länge haft en särställning inom kulturen, från litteraturhistorien till dagens populärkultur i form av Youtube-klipp och memes. Och inte minst inom barnbokslitteraturen. Redan på 1700-talet gjorde katten entré i engelska barnböcker enligt litteraturvetaren Boel Westin som är huvudredaktör för två nyutgivna band, "Den svenska barn- och ungdomslitteraturens historia".
I ett annat praktverk från 2004, "Katten historia: Sverige speglat i djurets öga" av Gunnar Broberg beskrivs kattens roll i samhället genom tiderna. De är häxans och djävulens medhjälpare, och samtidigt de bästa råttjägarna. I kattens gula blick blandas ont och gott. Magi och instinkt.
Katten ses ofta som frihetsälskande, självständig och oberäknelig. I "Historiska katter" (2020) tecknar journalisten Erik Fichtelius humoristiska porträtt av kissar som påverkat vår samtid. Här finns franska astronautkatten Félicette, familjen Clintons katt Socks och flera Youtube-kattkändisar.
Men som boende i den här staden är det svårt att inte lyfta en annan känd, om än litterär, kisse: Pelle Svanslös.
Gösta Knutsson (1908–1973) skrev sviten om Pelle Svanslös inspirerad av studentlivet.
Gösta Knutsson (1908–1973) skrev sviten om Pelle Svanslös inspirerad av studentlivet – och ingen annan författare har satt Uppsala på kartan som Gösta Knutsson. Med Pelle Svanslös visar han hur en klassresa från landet till staden kan te sig. I böckernas äventyr ges läsaren, oavsett bakgrund, tillträde till den mytomspunna universitetsvärlden. En värld som fortfarande är stängd för många. Den gråa anspråkslösa kissen med en sorglig stump till svans navigerar sig fram på Uppsalas kullerstenar. Kan han så kan väl vem som helst?
Fortfarande ser många Pelle Svanslös som en symbol för studentlivet i Uppsala. Men det är inte bara Pelle som platsar i en kulturkanon. Inom barnlitteraturen finns flera klassiska kattverk. Inte konstigt, då katten är en fantastisk ledsagare genom litteraturen.
Mina favoritkattverk är "Historien om någon" (1951), författad av redaktören Åke Löfgren och Kattresan (1909), skriven och rikt illustrerad av konstnären Ivar Arosenius. Båda kan i efterhand ses som one-hit-wonders av respektive illustratör. "Historien om någon", med sin röda tråd, illustrerades av dansken Egon Møller-Nielsen vars karriär främst var inom arkitektur och skulptur. Kattresan publicerades först postumt efter Arosenius död. Dessa klassiska verk visar på kattens roll i många böcker: Katten är en vägledare som driver fram händelseförloppet, ofta okommenterat.
Uppsalaförgattaren Mia Öström gav tillsammans med Maria Jönsson ut "Jag är inte gosig" tidigare i år.
Ett annat perspektiv ger Uppsalaförfattaren Mia Öströms och fyndiga illustratören Maria Jönssons nya bilderbok "Jag är inte gosig". Här beskriver katten sitt inre:
”Jag är ett vilddjur.
En ohygglig best.
Jag är en mördarmaskin.”
”De säger: Åh, söta tassar.
Men kolla klorna!”
För att ytterligare markera kattens självständighet så väntar en arrogant kattbakdel när läsaren smällt igen boken. En upplyft svans som likt ett utrop kaxigt skriker: ”Du kan inte styra mig.”