Det finns något avväpnande roligt med fisar. De är osynliga och pinsamma och går inte helt att kontrollera. Fishumor är enkel och banal, men det simpla i ett pruttskämt är också fjärtarnas styrka.
Som när Skalle-Per råkar släppa en liten glädjeskutts-fjärt i Astrid Lindgrens bok "Ronja Rövardotter" från 1981. Gammelmannen fjärtar. I nya barnböcker fiser alla.
Att fisa har blivit på modet.
Fis är ett svenskt ord från 1400-talet. Det betyder förstås prutt, men har också en mer metaforiskt betydelse som odugling eller stackare. En fis är rätt obetydlig, eller är den det?
I boken "Fisens liv" från Rabén & Sjögren (tidigare utgiven på Schildts & Söderströms) genomlyses hur det är att vara en prutt, fjärt eller fis. Författaren Malin Klingenberg gör det med pruttpoesi och beskriver ogenerat bland annat kungars och drottningars flatulens.
Inom kiss- och bajshumorn finns redan mycket småttinglitteratur, men barnböcker får gärna prutta. Och visst gör de det. Alla måste ju släppa väder ibland.
Kanske är det böcker som skådespelaren Cecilia Forss "Fislandet" från 2017 som banat väg för "Fisens liv". I den är flickan Märta helt fascinerad av pruttar. Hon samlar fisar på burk och märker dem med innehållsetiketter som vitlöks-fjärtar, storebrors-äggmökar och köttfärssås och spaghetti-pruttar. Hon har en närmast vetenskaplig approach till fisar.
Ännu längre går författarna till "Fiser fiskar?" ("Does It Fart?") som gavs ut på svenska av Forum förra året. I denna vuxenbok är fisens komik helt nedmonterad till populärvetenskap.
Forskare har engagerat sig i Twittertrådar om vilka djur som släpper väder, vilket zoologen Dani Rabaiotti och ekologen Nick Caruso sammanfattat till ett litet verk om väderspänningar i djurriket. Frågor som fiser sill (ja) och fiser papegojor (nej) besvaras. Allra mest spännande blir det när slutsatsen svävar. Fiser spindlar? Ingen vet, skriver författarna.
"Fisens liv" ger inga raka svar om fisarnas beskaffenhet. Det är i stället en prutt-upptäcktsresa vägledd av poesin.
Utgångspunkten är att också fisen har ett liv, en personlighet. Som den snabba fisen som pep ut före mållinjen i OS-loppet eller den stackars fjärten som släpptes ut i rymden och svävar i omlopp i evighet. "Värre än en skräckfilm i fisarnas hjärnor" skriver Malin Klingenberg. Hon har valt att fundera på hur det kan vara att vara en fis, en tankelek som passar de minsta. Om än flyktigt ges fisen en själ.
Också i boken "Fislandet" får fisarna personligheter. Men sagans poäng är att fisarna säger något om oss själva, om hur vi mår. Är gasmolnet skrämt och oroligt kan det vara något som tynger där innanför. Brakarna behöver inte bara komma ut för att undvika magknip, vi måste lyssna till vad de har att säga också.
I Lisen Adbåges nya småbarnsverk "Livets ABC" från Natur & Kultur är fis ett fult ord. "Förbjudet att säga, faktiskt", säger förskolekompisen. Då svarar den arga flickan med ett tystare "Fis". Självklart finns ordet med, om än inte i själva alfabetspoesin så blott i en pratbubbla. Och det är rimligt. För i livet är fisen bara en parentes, men likväl en ingrediens. Vi föds, vi fiser och vi dör.
Bilderboken "Livets ABC" vandrar genom livets faser och slutar där döden tar vid. Det kan tyckas hårddraget för en barnbok, men så är ju människans villkor. Vi går från vaggan till graven — och däremellan lever vi.