Jag reagerar som ett barn som ska få en spruta.
Föräldrarna säger, Det här kommer inte att göra ont. Allt barnet hör är, Det här kommer att göra ont.
Känn ingen oro, säger statsministern. Allt jag känner är oro.
Vi ska gå på våra kultur och sportevenemang precis som vanligt, samtidigt ska vi vara vaksamma på individer som beter sig underligt eller klär sig avvikande.
Vi ska inte bry oss om att länder som Storbritannien avråder sina medborgare från att besöka vårt land eftersom, ”terrorister kommer sannolikt att försöka genomföra attentat i Sverige.” Vi ska inte lägga någon som helst vikt vid det faktum att al-Qaida delar personuppgifter om svenskar på sociala medier.
Vi ska inte kapitulera inför hotet. Vi ska stå upp för vårt sätt att leva och fortsätta leva våra liv precis som vanligt.
Vi ska keep calm and carry on när kroppen helst av allt vill lägga sig ner i fosterställning på köksgolvet och hyperventilera.
Det är en orolig värld, det är mycket som pågår i vår omedelbara närhet. Men det är ingen hemlighet att en av de stora anledningarna till Säpos beslut att höja terrorhotnivån är koranbränningarna.
Det brinner inga heliga skrifter i Finland. Där har de brott mot trosfrid, en lag som fungerar alldeles utmärkt bredvid yttrandefriheten. Regeringen ska nu utreda om grundlagen tillåter att polisen väger in den nationella säkerheten när man prövar tillståndet för allmänna sammankomster.
Är det rimligt att ge efter för terrorister?
Det är inte en lätt fråga med ett enkelt svar.
Samtidigt, om man vänder på det, är det rimligt att en handfull individer med mer eller mindre dunkla avsikter ska få uppta så mycket resurser och skapa så mycket oro?
För höjningen av terrorhotnivån leder till en rad direkta åtgärder. Företag och myndigheter har kontaktats, säkerhetsrutiner ses om och anpassas. Förebyggande åtgärder görs på ambassader och företag utomlands.
För att inte tala om alla dessa tips som polis kommer att få ta emot. Statsministern vill att vi ska rapportera individer med avvikande beteende.
Vem ska ta emot alla dessa tips? Vem ska avgöra vilka tips man bör agera på? Hur många personer är det rimligt att avsätta till detta? Hur många timmar? Timmar och resurser som till exempel skulle kunna läggas på att bekämpa eller förebygga den eskalerande gängkriminaliteten.
Allt detta på grund av en handfull individer som anser att det absolut bästa sättet att protestera mot en religion är att bränna dess heliga skrift på en offentlig plats?
Det är lätt att säga att vi ska stå upp för vårt sätt att leva innan någonting har inträffat.
Men när det väl händer, vad kommer att hända då?
Hur kommer vi att känna och agera, hur kommer tonen i debatten att ändras?
Vi står inför en jobbig tid med komplicerade frågor att ta itu med. Jag önskar att jag hade en lösning, men jag saknar konkreta svar. Jag vet bara att det inte räcker med att höja terrorhotnivån från en trea till en fyra och utgå från att alla ska leva precis som vanligt.
Min rädsla har en femgradig skala. Jag har precis höjt den från en trea till en fyra.
Fredrik Hardenborg är författare och bosatt i Uppsala.