Loran Batti tar emot det nya priset Guldpigan för filmen "G – 21 scener från Gottsunda".
Där andra kulturbranscher ofta vill framstå som nedtonat coola och dess representanter smått oberörda av ett Augustpris eller en Grammis, så är filmbranschens stora galakväll ren glädjeyra. Vinnare hoppar upp på scenen, rörs till tårar, tackar allt från finansiärer och produktionsbolag till kulturskolan och mamma. Kollegorna runt om på ett fullsatt Cirkus känns också uppriktigt glada över varandras framgång. I pauser och på efterfestandet gratuleras det och kramas, bilder tas och baggar skickas runt.
Det är upplyftande att få befinna sig i ett sådant positivt sammanhang. Visst är skådespelare vana att stå på scen och kanske mer sociala än gemena man (och visst förekommer divor och missunnsamhet) men kanske kommer sig den varma och generösa stämningen av att filmbranschen är en så tydlig gig-ekonomi. Man vet helt enkelt inte vem som blir ens nästa uppdragsgivare, finansiär eller kollega.
Samtidigt låg ett allvar över årets Guldbaggegala. Både påannonseringar och tacktal innehöll tydliga upprop mot de nedskärningar som nu är ett faktum i kultursektorn. David Fukamachi Regnfors, bästa manliga skådespelare i en biroll, tackade en ekonomisk politik som möjliggjort institutioner som kulturskolan, folkhögskolor och studiecirklar, som i sin tur möjliggjort att han stod där som vinnare. Eva Melander, bästa kvinnliga skådespelare i en biroll, pratade om sylvassa nedskärningar och obönhörliga villkor. Kvällens konferencier, Shima Niavarani gav ett manus med titeln ”Fem myror är fler än den stora elefanten i rummet – en blodig slasher om Sveriges nuvarande kulturpolitik” till kulturminister Parisa Liljestrand med medskicket att det ”säkert går att få till med en privat finansieringsmodell”.
Ja, kängorna flög i luften liksom Bianca Kronlöfs klackskor i språngmarschen mot scenen och baggen för bästa kvinnliga skådespelare i en huvudroll.
Många tacktal berörde de nedskärningar som nu är ett faktum i kultursektorn. Eva Melander, som fick en bagge för bästa kvinnliga skådespelare i en biroll, pratade om sylvassa nedskärningar och obönhörliga villkor.
Svensk film är på många sätt fantastisk och som Filminstitutets vd Anna Croneman sa i sitt inledande tal så har svensk film gjort ett stort avtryck i filmhistorien. Bara de två senaste åren har vi sett tre regissörer från Uppsala bli Guldbaggebelönade för sina dokumentärfilmer: Ellen Fiske för "Det stora och det lilla", Maria Fredriksson för "Miraklet i Gullspång" och i måndags Loran Batti för sin personliga och starka film ”G – 21 scener från Gottsunda”.
Men mycket tyder på att 2025 blir ett svältår för kulturen i stort och därmed även för filmbranschen. Utöver inflationen ser vi en kulturpolitik som präglas av nedskärningar och besparingar och det drabbar inte bara kulturinstitutioner och kulturutövare utan även bibliotek, kulturskolor och satsningar på kultur i skolan – sådant vars effekter kanske inte blir synliga förrän längre fram och då kan vara svåra att reparera.
Guldbaggegalans konferencier Shima Niavarani pikade kulturminister Parisa Liljestrand.
Många har nog därför lätt att hålla med när Shima Niavarani i Guldbaggegalans inledande sketch proklamerar att filmbranschens framtid hänger på en skör tråd, innan hon utför ett attentat mot Filmhuset och när röken skingras häver upp ett avgrundsvrål: "Är det ingen som bryr sig om svensk film!?!"