Kampen om konsten är en evig kamp

Eriks Krikortz konstverk "Berlin" i Carolinabacken vållade stor debatt under 2016 och 2017 och verket refererades ofta till som "DDR-konstverket".
Eriks Krikortz konstverk "Berlin" i Carolinabacken vållade stor debatt under 2016 och 2017 och verket refererades ofta till som "DDR-konstverket".

Vem ska bestämma över stadsmiljö och offentlig konst? Kulturelit eller "okunnigt folk"? Kampen är evig, skriver Bengt Lindroth.

Krönika 1 december 2019 11:08
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det finns ett tema i kulturdebatten som är evigt. En kulturkamp kunde man säga. Vem ska bestämma vilken offentlig konst och arkitektonisk stadsmiljö som ska anses värd att lägga pengar på? Politikerna? Ska de ta stöd av konstexperter eller av vanliga medborgares smakråd? Tidigare i höstas stod konstnären Ernst Billgren i SVT:s Aktuellt och upprepade en jämförelse han gjort också tidigare. Han har pekat på att hjärnkirurger och konstexperter har ungefär lika lång genomsnittlig utbildning och att folk i allmänhet ” inte skulle komma med bensäkra omdömen och goda råd till en kirurg inför en operation. Men inom ämnet konst känner de flesta nästan som ett krav att komma med ett omdöme eller goda råd, hur okunniga de än är.”

Billgrens jämförelse haltar ur ett demokratiskt perspektiv. Hjärnoperationer utförs knappast utan att berörda patienter och kanske närstående gett sitt samtycke. De verkligen önskar att experten ingriper med hjälp av all sin utbildning. Det länge omdiskuterade DDR- eller kommunist-konstverket i Carolinabacken i Uppsala – för att ta ett lokalt exempel – var däremot inte följden av någon begäran från dem målningen vände sig till. Från Uppsalaborna eller från dem som har utsikt mot målningen från sin bostad. Lika lite som Liv Strömquists omdiskuterade ”menskonst” fått fritt fram av T-baneresenärerna i Stockholm.

Mot Billgrens tro på konstexperter och curators kan man ställa en utsaga av Kjetil Rolness, norsk sociolog och kulturkändis. Han väckte i somras reaktioner med ett inlägg i debatten om hur regeringskvarteren i Oslo ska byggas upp efter Anders Behring-Breiviks sprängattentat i juli 2011. Bör det intilliggande Deichmanska biblioteket i harmonisk nyklassicistisk stil – Oslos stadsbibliotek som påminner om Vaksalaskolan –  nu lyftas fram i stadsvyn? Eller ska den ibland utskällda och medvetet ”brutalistiska” arkitekturen i regeringsbyggnaderna från 1950- och 60-talen dominera ännu mer? Opinionsvågorna slår höga i Norges huvudstad. Ofta ställs ”eliten” som försvarar brutalismen mot ”folket” som föredrar nyklassicismen.

Kjetil Rolness valde kraftfullt sida i en artikel i Aftenposten: ”Utopierna är döda. Men det utbildade fackfolket förblir besatta av det estetiska och idémässiga, på bekostnad av det sociala och stadstillvända. Nu som förr uttalar de sig å vägnar av en gemenskap de inte representerar, inte har rådfrågat, och vars språk de inte delar”.  

Alltså, återigen, det handlar om demokrati. Vem ska ha makten att bestämma hur vårt gemensamma rum ska se ut? Ytligt sett handlar motsättningen om tycke och smak. På djupet rör det sig om de krafter som idag i olika populistiska eller politiska färgsättningar utmanar den västerländska demokratins traditionella sätt att vara. 

De diskussioner som i år utlösts av de styrande Sverigedemokraterna i Sölvesborg som vill ha bort ”menskonsten” eller av Nacka kommun, som bl a efterfrågat ”samhällspositiv” offentlig konst, har klassiska föregångare. I Danmark i mitten på 1960-talet ledde lagerförmannen Peter Rindal en bred proteströrelse mot den nybildade Statens Kunstfond och dess stöd åt provokativ och ”obegriplig” konst. Det upproret skapade jordmånen för allt vad som sen blev högerpopulistiska Dansk Folkeparti. Idag ser vi överallt varianter på samma polarisering mellan olika eliter och ”verklighetens folk”, det uttryck som förre KD-ordföranden Göran Hägglund en gång använde. 

Hur ska man förhindra att kulturkampen går politiskt överstyr? Svaret är enkelt: eftersom man inte kan ha folkomröstning om varenda estetisk förändring ute på stan tvingas vi medborgare lita på våra förtroendevalda och de förstå-sig-påare de väljer, också om vi kan protestera. Eventuellt röstas de bort om tillräckligt många ogillar vad de ställer till med, vilket skedde med stadshusmajoriteten bakom det planerade Nobelhuset i Stockholm. 

Demokrati är lika med dialog och här har kultureliten ett stort ansvar. Ett ansvar som Ernst Billgren inte lever upp till när han nedvärderar alla dem som inte är konst- eller kulturvetenskapligt trimmade. Oftast är kultureliten (dit jag måste räkna mig själv) usel på att förklara sina egna projekt och lyssna på andra. Den kan ha svårt att ifrågasätta sig själv och sin egen roll och ta kritik från alla ”okunniga”. Så ut på stan och förklara utan att skriva folk på näsan, bidra till folkbildningen! Inget är angelägnare i dessa annars så grälsjuka tider.

Ämnen du kan följa