I somras kunde vi finländare för första gången ta del av ett asylbeslut – ett negativt sådant som lagts ut på nätet av stödpersoner till den avvisade, en irakisk ingenjör från IS-ockuperade Mosul. Det framgick att Migrationsverket inte ett ögonblick tvivlade på hans berättelse som beslutet genomgick i detalj: han hade blivit förföljd av IS som försökt pressa honom på pengar, hans hem hade sprängts i luften liksom också hans företag, både han och hans närmaste hade hotats till livet. Under sin flykt hade han torterats av irakiska armén. Ändå tyckte våra myndigheter att han kunde skickas tillbaka till Irak – inte nödvändigtvis till Mosul men förslagsvis till Bagdad där våldet visserligen också är utbrett men inte riktat mot honom personligen.
Det var då min författarkollega Monika Fagerholm och jag beslöt att dra igång en brevkampanj. Vi och så många andra som vi överhuvudtaget kunde mobilisera skulle skriva brev till statsministern och ställa honom till svars för landets flyktingpolitik. Det var jag som insisterade på att det skulle vara något mer substantiellt än mejl, det skulle vara något att hålla i handen, riktiga pappersbrev i kuvert med frimärke på som man förde till en brevlåda. Till dags dato har det blivit runt fyrahundra stycken, många av vilka lagts ut på Facebook.
De är mycket olika men alla starkt engagerade. Jurister skriver: ”Finlands handlande strider bland annat mot artikel 19 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, ett bindande fördrag, enligt vilket ’Ingen får avlägsnas, utvisas eller utlämnas till en stat där han eller hon löper en allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller andra former av omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling’.” Lärare undrar hur de trovärdigt ska kunna undervisa sina elever i de mänskliga rättigheterna när de mänskliga rättigheterna dagligen kränks av det egna landets myndigheter. Många undrade hur det kom sig att Finland som tidigare varit relativt liberalt när det gällt att ta emot flyktingar från Irak och Somalien bestämt sig för att klassa de länderna som säkra precis som våldet där trappat upp.
Och hur har statsministern reagerat?
Först – ganska länge – är han alldeles tyst. När en journalist sedan hör av sig till hans kansli och undrar om breven låter statsministern meddela att han förvisso kan bli berörd av enskilda asylfall men litar på Migrationsverket och på att eventuella fel rättas till genom överklagande till högsta förvaltningsdomstolen. När en annan journalist begär ut breven uppger kansliet att de inte kan ges offentlighet eftersom de är att betrakta om privatbrev. Nästan samtidigt uppges det emellertid också att dessa ’privatbrev’ i själva verket inte alls angår statsministern och därför har överlämnats till inrikesministern. Kafka i Finland, alltså. Under tiden träder en ny lag i kraft som försämrar möjligheterna för avvisade asylsökande att överklaga: besvärstiden förkortas, tillgången till rättsshjälp. Under tiden har den stora finska dagstidningen Helsingin Sanomat en intervju med tjänstemän från Migrationsverket som olyckligt förklarar att de är så stressade att de inte själva längre litar på sina beslut och att de dessutom utsatts för politiska påtryckningar att avvisa så många som möjligt. Här är vi nu. En tv-journalist som gör en dokumentär om brevkampanjen har ihärdigt försökt få en intervju med statsministern, men svaret från kommunikationschefen har på nytt och på nytt varit nej. Kommunikationschefen själv säger sig ingenting veta om breven.
Där står vi nu men kampen fortsätter – nu också en kamp för demokrati. Jag har blivit aktivist.