En jul för snart 25 år sedan var min då blivande man och jag i Malaysia och hälsade på hans kusin som bodde där. På julafton hade vi stämt träff med några vänner på den svårtillgängliga ögruppen Koh Tarutao i södra Thailand. Efter en skumpig minibussresa – vars hisnande färd vi båda sov oss igenom tack vare osvenskt starka åksjuketabletter – fann vi oss i den lilla hamnbyn Pak Bara. Därifrån skulle en båt ta oss ut till vår paradisö där vännerna väntade. Väl framme insåg vi att båten bara gick var tredje dag och nästa gick dagen efter – på juldagen.
Vi gick runt och frågade fiskare om de kunde ta oss ut till ön, men den ena efter den andra skakade på huvudet. Sakta gick det upp för oss att vi skulle behöva fira julafton i denna återvändsgränd till by vars enda attraktionskraft byggde på genomfart till korallreven vid horisonten. I väntan på bättre idéer skildes vi åt för att försöka köpa var sin julklapp till varandra. När mörkret sedan hastigt föll och vi försökte orientera oss fram mellan gatlyktorna, kom en flicka fram och frågade om vi behövde någonstans att bo. Hon var uppenbart van vid backpackande turister som fastnat mellan båtarnas oberäkneliga avgångar, och vi följde tacksamt med henne. Precis ovanför trappan i hennes familjs lilla hus fanns en dubbelmadrass där vi kunde bädda med våra saronger, och en toalett bakom en skärm. Vi tackade, betalade och gav oss sedan ut i mörkret igen.
Efter lite letande hittade vi en undangömd restaurang, under ett takutsprång pyntat med en blinkande ljusslinga i olika färger. Vi blev välkomnade av en familj som satt vid ett av de få borden, någon skyndade ut i köket och kom tillbaka med dagens fångst med stark kryddning och ris. Från högtalarna knastrade thailändsk pop på låg volym, men när vi tog fram våra improviserade julklappar sprang en pojke fram till cd-spelaren och bytte till en amerikansk jullåt och alla tittade uppmuntrande på oss och ropade Merry Christmas. När vi somnade på vår madrass den kvällen var vi oväntat nöjda med denna julafton som vi redan då förstod att vi skulle komma att minnas.
Vi är alla präglade av våra traditioner och vad vi ser som jul. Vi pratar om Fanny och Alexander-jular och menar därmed storfamilj, dignande julbord, pynt och ringdans. Eller kälkar, snö och röda stugor som i Jenny Nyström-land. Men hur ofta har vi det så egentligen? När jag funderar över julens innersta väsen så handlar det om omtanke, öppenhet, kärlek, mat, eftertanke och tacksamhet. Allt detta fanns med i vår ensamma jul i Pak Bara, trots att det först inte kändes så. Det fanns ju till och med julklapp och julpynt.
Julens budskap handlar om att ge, inte att få. Om att känna tacksamhet. Trygghet. Det är de små gesterna och konkreta handlingarna som gör att julkänslan infinner sig. Julen sitter med andra ord i sinnet, och i minnet. Den sitter i nostalgin, och vi kan fylla varje ovanlig situation med den.
Mitt tredje barn valde att anlända två veckor för tidigt, mitt i julfirandet. Precis som i Johanna Nilsson nyskrivna julnovell som finns i dagens tidning blev det en julnatt på förlossningen. Sällan har en röd servett, det varma ljuset från en elektrisk adventsljusstake eller ett glas julmust mellan värkarna betytt så mycket som då. Jul var det absolut.
Så oavsett var, hur eller om du firar jul – eller om omständigheter gör din jul annorlunda i år – så hoppas jag att alla små jultecknen som betyder något för dig kommer infinna sig. God helg!