Jag kommer hem sent efter att ha sett en fantastiskt rolig stand up-föreställning. Jag har ont i örat eftersom kvinnan bredvid skrek så högt. Jag har ett blåmärke på vaden eftersom mannen bakom mig sparkade till den gång på gång (han kunde uppenbarligen inte kontrollera sin kropp när han fick skrattanfall).
Väl hemma andas jag ut och känner den lättande känslan av att ha haft riktigt, riktigt roligt.
Då får jag syn på dagstidningen på köksbordet och börjar bläddra. Lite på måfå. Och så slår det mig plötsligt: jag har aldrig roligt när jag läser den. Jag tycker att den är bra, intressant och jag lär mig saker när jag läser den. Men det finns ingenting i den som får mig att skratta. Knappt ens le. Hur ser jag ut när jag läser en tidning? Jag ställer mig framför spegeln och ögnar igenom en ledartext om terrorister, samtidigt som jag kikar upp då och då. Det är ingen vidare syn.
Jag tar upp äldre tidningar från sopsorteringen och kikar igenom dem. Inget roligt där heller. Inga lustigheter, inga finurliga små textkrokar, inga glimtar i några skribentögon. Jag betar mig igenom ett rätt stort antal andra tidningar på nätet. Jag är på jakt efter humor, men den visar sig vara som bortblåst.
Jag har precis skrattat i två timmar åt en person på en scen. Jag kan inte komma ihåg när jag senast log i 10 sekunder av en artikel.
Så där har det ju inte alltid varit. För en si så där 30 år sedan var tidningarna fulla med lustigheter. Krönikor, kåserier, ja, det fanns till och med vitsar i de flesta publikationer. Inte för att de var särskilt roliga, men de visade åtminstone på något slags avsikt. Och människor anställdes faktiskt för att de var lustigkurrar. Går vi ännu längre tillbaka hade de till och med påhittade signaturer, för att särskilt betona att de var ett slags underhållande textartister.
Så en dag var allt bara borta.
När försvann humorn?
När blev det självklart för oss att allvarligheten var det bästa sättet, ja, det e-n-d-a sättet att möta vår omvärlds mer eller mindre fasliga ansikte? Jag vet inte. Men jag vet att det finns ytterligare en effekt av tidningskrisen som vi nog aldrig kommer att prata särskilt högt om. Nämligen att journalisterna blir mer och mer pressade på sina arbetsplatser (av tidsbrist som i sin tur är en följd av branschens ekonomiska problem) och att det inte direkt gör att de förvandlas till världens mest skämtbenägna yrkesgrupp. Vi börjar rentav få en tidningskultur där det betraktas som lätt olämpligt att skämta.
I slutändan är det naturligtvis inte roligt för någon, om ni ursäktar ordvalet.